För ett år sedan…just…nu befann jag mig 364 kilometer ut på banan på Paris-Brest-Paris och var fantastiskt seg ut huvudet efter 19 timmars cyklande och med 840 kilometer till mål.
Här kan du lyssna på hur jag mådde då.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
» Originalbloggningen från banan
Igår kväll var det dags för min presentation om mitt PBP-äventyr här på Mallorca.
Jag hade vänt och vridit på hur jag skulle lägga upp presentationen men till slut blev det en blandning av bilder och ”snack från hjärtat” och de ljudmedelanden som jag pratade in under själva loppet. Tottes ”bajsmeddelande” kom med också så klart.
Eftersom det var första gången jag körde presentationen hade jag ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Till nästa gång skall jag nog kapa en del för det blev en och en halv timma till slut. Lite väääl långt för trötta cyklister.
Nu är det snart dags att bege sig ut för att köra lilla bergsturen tillsammans med gula gruppen tillsammans med Bosse som guide. Nån bergsget är jag knappast så vi får hoppas att det finns åtminstone några cyklister som är i den lugna ändan av gult, annars kommer jag få bita i ordentligt uppför.
Näst sista cykeldagen på Mallorca för i år nu!
Under kvällen idag har jag suttit och tittat igenom olika sidor med historier och bilder från Paris-Brest-Paris. Jag har slötittat igenom tusentals bilder. En liten förhandsvisning drog min uppmärksamhet till sig eftersom det såg ut att vara några av alla de fantastiska ungar som stod längs vägen och bjöd på vatten och Coca Cola.
Jag klickade på bilden för att få se den i en större variant och visst var det så. Men så tittade jag lite mer noggrant och såg att det var två svenskar med på bilden. Jajjemen.
Och så tittade jag ännu lite mer noggrant. Och…där var ju jag!
Jag är cyklisten med de svart/röda kläderna till höger om den vitklädda cyklisten.
De övriga svenskarna är, tror jag, (från vänster till höger) Torbjörn från Stockholm (gulblå tröja), Mogens (gulblå), Henry (gul jacka), Leo (rödblå) och Marie från Katrineholm (gulblå).
Coolt!
| 4 kommentarer. Skriv en du med! »
Att gå i mål på Paris-Brest-Paris var en underlig känsla. Efter att ha varit helt livrädd för att tappa bort sin loggbok under 90 timmars intensivt cyklande avslutas det hela med att…man lämnar ifrån sig den. Ingen medalj, ingenting.
Medaljen får man vänta tills efter nyår med att få vilket så klart är snopet som tusan då.
Men idag kom det så ett paket från Frankrike. Och jajjemen! Den mest vulgära och tyngsta medalj jag nånsin skådat låg i kuvertet tillsammans med min kära loggbok och en dvd från loppet.
I vanliga fall brukar medaljer efter lopp som Vätternrundan och så hamna i nån låda nånstans men den här skall vårdas ömt. Den får vara precis hur vulgär som helst för jag har fanimej förtjänat den!
Efter några tuffa veckor på jobbet som resulterat i en rejäl trötthet var detta precis vad som behövdes.
På läpparna – ett fånleende, i ögonen – lite tårar.
PBP ta mig fan!!!!
Tidigare i år skrev jag en kort artikel till motionskalendern om mig och min satsning inför PBP.
Idag hade jag lämning av min nästa artikel som denna gång kommer gå i Vätternrundans tidning Cykla. Det är en intervju med en betydligt mer proffsig cyklist än jag.
Vem artikeln handlar om? Det får du se i nästa, eller kanske näst-nästa, nummer av Cykla. Om du anmält dig till Vätternrundan alltså…
Igår var det dags för vinterns första test hos Aktivitus.
Resultatet talade sitt tydliga språk. Mina fyra månaders fantastisk dekadent icke-tränande efter hemkomsten från Paris-Brest-Paris har satt sina löjligt tydliga spår.
Vikten har gått upp med whopping 9 kilo (!!!!!) och testvärdena är allmänt…halvkassa.
Men positivt jämfört med testet jag gjorde innan jag började förbereda mig inför PBP är att mitt hjärta jobbar bättre nu än då.
Så nu är det bara att inse fakta och börja träna. Jag ska INTE in i decitonklubben igen. Det har jag lovat mig själv och det skall jag hålla.
Nu blir det till att köra efter Aktivitus träningsprogram igen så att jag hittar tillbaka till formen. Nästa test blir live på 2Hjulsmässan i Göteborg i slutet av januari. Då ska jag banne mig ha bättre värden än igår.
Kom igen Christer, kom igen!
| 0 kommentarer. Bli först att skriva en! »
Svenska Cykeldagarna stängde alldeles nyss för i år och i och med det avslutas min Paris-Brest-Paris-satsning som jag drog igång för 15 månader sedan. Nu är det målgång – på alla sätt.
Tiden innan starten i augusti i år har varit fylld med extremt mycket tankar kring loppet och förberedelser, såväl fysiskt som mentalt.
Ett anrikt lopp som Paris-Brest-Paris har så klart en herrans massa traditioner och inofficiella ”sanningar” om hur saker och ting skall gå till men jag ville kunna säga som Sinatra, dvs ”I did it my way”, så jag valde en satsning som kanske var lite annorlunda än en del andras på loppet.
Med tanke på hur många risker det finns i en sån här satsning på att nåt skall kunna gå fel under förberedelserna, kvalificeringarna och själva loppet vet jag att många tyckte att det var lite våghalsigt eller kanske till och med dumdristigt att jag gick ut redan i augusti förra året och berättade vitt och brett att jag skulle köra loppet. Men för mig var det självklart att göra det eftersom det innebar att jag satte en press på mig själv vilket sporrade mig att satsa.
Sponsorer och randonneur-världen uppfattas också av många, i alla fall här i Sverige, som vatten och olja. Av fler än en person fick jag höra att det över huvud taget inte var värt att ens försöka få sponsorer, det gick helt enkelt inte. Men med suveränt fin starthjälp och coachning från Sara och Mattias på Aktivitus i hur dom gjort för att skaffa sponsorer gick det riktigt bra att få sponsorer visade det sig.
Men måste man ha sponsorer för att köra PBP? Absolut inte. De flesta kör så klart helt sponsorlöst, men jag ville testa hur den världen fungerade och få en inblick i det, och det här var ett gyllene tillfälle för mig. Det positiva gensvar som mina sponsorer gett mig under resans gång var riktigt motiverande också.
Den tredje saken som jag valde att satsa på var att ha en supportteam. En del ”rätt-trogna” rynkar så klart på näsan åt det, men eftersom reglerna klart och tydligt var att det var tillåtet att ha supportteam ville jag testa det också. Jag hade supertur som fick med mig tre av de trevligaste cyklisterna som jag känner. Supportteamet fick bara ha kontakt med mig i kontrollerna, vilket var med ungefär 10 mils mellanrum. Men att veta att dom fanns där och att jag skulle ha dom att prata med och få mat var en väldigt skön tanke, speciellt under nattkörningarna. Och här hemma gjorde Henrik ett suveränt jobb mer eller mindre dygnet runt med att hålla sajten uppdaterad och levande.
Stort tack till alla mina grymma sponsorer, cykelkompisar, PBP-medtävlande, påhejare på nätet och inte minst Carina och Matilda, dvs min fru och dotter. Utan er hade det varit mycket svårare och tråkigare.
Slutligen ett kanske otippat tack, men tack också till den lilla men hängivna skaran som med underbar bestämdhet och ihärdighet under satsningens gång inte missat tillfället att berätta att jag inte skulle komma klara loppet. Ni vet vilka ni är och jag tycker – tvärt emot vad ni kanske tror – att ni är underbara! Tvära och sura, javisst. Men ert tvivel sporrade mig rejält. Tänk att även negativitet kan bli positivitet. Visst är det underbart?
Men nu är satsningen över och alla utlovade engagemang för sponsorer och liknande avklarade så nu är det dags att sätta punkt för mitt PBP-äventyr. Och en sån fantastisk resa det varit! Jag är skitnöjd!
Ps. En sak är kvar att göra med PBP för mig, och det är att skriva en berättelse om loppet. Men det tar jag senare i vinter. Nån gång efter nyår kanske.
Under året inför Paris-Brest-Paris drabbades jag av en smärre nojja för att bli sjuk eftersom det var saker som t ex kvalificeringslopp och liknande skulle betas av under året. Och eftersom varje lopp bara arrangerades på specifika datum skulle det inte vara en hit om jag var sjuk då.
Faktum är att jag var förkyld som ett ägg (kan ägg vara sjuka…?) när jag körde 20-milaren. Inte helt nyttigt, men det funkade. Den största fasan var att jag skulle bli sjuk alldeles innan eller under själva loppet, men jag klarade mig finfint.
Efter att jag kommit hem har som tur var den här nojjan släppt. Blir jag sjuk så blir jag sjuk.
Och nu verkar det inte bättre än att jag är på väg. Jag vaknade idag med en retfullt kliande hals och en näsa som hotar med att börja bli rejält snorig.
Here we go…
