För ett år sedan…just…nu befann jag mig 364 kilometer ut på banan på Paris-Brest-Paris och var fantastiskt seg ut huvudet efter 19 timmars cyklande och med 840 kilometer till mål.
Här kan du lyssna på hur jag mådde då.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Igår kväll var det dags för min presentation om mitt PBP-äventyr här på Mallorca.
Jag hade vänt och vridit på hur jag skulle lägga upp presentationen men till slut blev det en blandning av bilder och ”snack från hjärtat” och de ljudmedelanden som jag pratade in under själva loppet. Tottes ”bajsmeddelande” kom med också så klart.
Eftersom det var första gången jag körde presentationen hade jag ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Till nästa gång skall jag nog kapa en del för det blev en och en halv timma till slut. Lite väääl långt för trötta cyklister.
Nu är det snart dags att bege sig ut för att köra lilla bergsturen tillsammans med gula gruppen tillsammans med Bosse som guide. Nån bergsget är jag knappast så vi får hoppas att det finns åtminstone några cyklister som är i den lugna ändan av gult, annars kommer jag få bita i ordentligt uppför.
Under kvällen idag har jag suttit och tittat igenom olika sidor med historier och bilder från Paris-Brest-Paris. Jag har slötittat igenom tusentals bilder. En liten förhandsvisning drog min uppmärksamhet till sig eftersom det såg ut att vara några av alla de fantastiska ungar som stod längs vägen och bjöd på vatten och Coca Cola.
Jag klickade på bilden för att få se den i en större variant och visst var det så. Men så tittade jag lite mer noggrant och såg att det var två svenskar med på bilden. Jajjemen.
Och så tittade jag ännu lite mer noggrant. Och…där var ju jag!
Jag är cyklisten med de svart/röda kläderna till höger om den vitklädda cyklisten.
De övriga svenskarna är, tror jag, (från vänster till höger) Torbjörn från Stockholm (gulblå tröja), Mogens (gulblå), Henry (gul jacka), Leo (rödblå) och Marie från Katrineholm (gulblå).
Att gå i mål på Paris-Brest-Paris var en underlig känsla. Efter att ha varit helt livrädd för att tappa bort sin loggbok under 90 timmars intensivt cyklande avslutas det hela med att…man lämnar ifrån sig den. Ingen medalj, ingenting.
Medaljen får man vänta tills efter nyår med att få vilket så klart är snopet som tusan då.
Men idag kom det så ett paket från Frankrike. Och jajjemen! Den mest vulgära och tyngsta medalj jag nånsin skådat låg i kuvertet tillsammans med min kära loggbok och en dvd från loppet.
I vanliga fall brukar medaljer efter lopp som Vätternrundan och så hamna i nån låda nånstans men den här skall vårdas ömt. Den får vara precis hur vulgär som helst för jag har fanimej förtjänat den!
Efter några tuffa veckor på jobbet som resulterat i en rejäl trötthet var detta precis vad som behövdes.
På läpparna – ett fånleende, i ögonen – lite tårar.
Idag hade jag lämning av min nästa artikel som denna gång kommer gå i Vätternrundans tidning Cykla. Det är en intervju med en betydligt mer proffsig cyklist än jag.
Vem artikeln handlar om? Det får du se i nästa, eller kanske näst-nästa, nummer av Cykla. Om du anmält dig till Vätternrundan alltså…
Igår var det dags för vinterns första test hos Aktivitus.
Resultatet talade sitt tydliga språk. Mina fyra månaders fantastisk dekadent icke-tränande efter hemkomsten från Paris-Brest-Paris har satt sina löjligt tydliga spår.
Vikten har gått upp med whopping 9 kilo (!!!!!) och testvärdena är allmänt…halvkassa.
Men positivt jämfört med testet jag gjorde innan jag började förbereda mig inför PBP är att mitt hjärta jobbar bättre nu än då.
Så nu är det bara att inse fakta och börja träna. Jag ska INTE in i decitonklubben igen. Det har jag lovat mig själv och det skall jag hålla.
Nu blir det till att köra efter Aktivitus träningsprogram igen så att jag hittar tillbaka till formen. Nästa test blir live på 2Hjulsmässan i Göteborg i slutet av januari. Då ska jag banne mig ha bättre värden än igår.
Svenska Cykeldagarna stängde alldeles nyss för i år och i och med det avslutas min Paris-Brest-Paris-satsning som jag drog igång för 15 månader sedan. Nu är det målgång – på alla sätt.
Tiden innan starten i augusti i år har varit fylld med extremt mycket tankar kring loppet och förberedelser, såväl fysiskt som mentalt.
Ett anrikt lopp som Paris-Brest-Paris har så klart en herrans massa traditioner och inofficiella ”sanningar” om hur saker och ting skall gå till men jag ville kunna säga som Sinatra, dvs ”I did it my way”, så jag valde en satsning som kanske var lite annorlunda än en del andras på loppet.
Med tanke på hur många risker det finns i en sån här satsning på att nåt skall kunna gå fel under förberedelserna, kvalificeringarna och själva loppet vet jag att många tyckte att det var lite våghalsigt eller kanske till och med dumdristigt att jag gick ut redan i augusti förra året och berättade vitt och brett att jag skulle köra loppet. Men för mig var det självklart att göra det eftersom det innebar att jag satte en press på mig själv vilket sporrade mig att satsa.
Sponsorer och randonneur-världen uppfattas också av många, i alla fall här i Sverige, som vatten och olja. Av fler än en person fick jag höra att det över huvud taget inte var värt att ens försöka få sponsorer, det gick helt enkelt inte. Men med suveränt fin starthjälp och coachning från Sara och Mattias på Aktivitus i hur dom gjort för att skaffa sponsorer gick det riktigt bra att få sponsorer visade det sig.
Men måste man ha sponsorer för att köra PBP? Absolut inte. De flesta kör så klart helt sponsorlöst, men jag ville testa hur den världen fungerade och få en inblick i det, och det här var ett gyllene tillfälle för mig. Det positiva gensvar som mina sponsorer gett mig under resans gång var riktigt motiverande också.
Den tredje saken som jag valde att satsa på var att ha en supportteam. En del ”rätt-trogna” rynkar så klart på näsan åt det, men eftersom reglerna klart och tydligt var att det var tillåtet att ha supportteam ville jag testa det också. Jag hade supertur som fick med mig tre av de trevligaste cyklisterna som jag känner. Supportteamet fick bara ha kontakt med mig i kontrollerna, vilket var med ungefär 10 mils mellanrum. Men att veta att dom fanns där och att jag skulle ha dom att prata med och få mat var en väldigt skön tanke, speciellt under nattkörningarna. Och här hemma gjorde Henrik ett suveränt jobb mer eller mindre dygnet runt med att hålla sajten uppdaterad och levande.
Stort tack till alla mina grymma sponsorer, cykelkompisar, PBP-medtävlande, påhejare på nätet och inte minst Carina och Matilda, dvs min fru och dotter. Utan er hade det varit mycket svårare och tråkigare.
Slutligen ett kanske otippat tack, men tack också till den lilla men hängivna skaran som med underbar bestämdhet och ihärdighet under satsningens gång inte missat tillfället att berätta att jag inte skulle komma klara loppet. Ni vet vilka ni är och jag tycker – tvärt emot vad ni kanske tror – att ni är underbara! Tvära och sura, javisst. Men ert tvivel sporrade mig rejält. Tänk att även negativitet kan bli positivitet. Visst är det underbart?
Men nu är satsningen över och alla utlovade engagemang för sponsorer och liknande avklarade så nu är det dags att sätta punkt för mitt PBP-äventyr. Och en sån fantastisk resa det varit! Jag är skitnöjd!
Ps. En sak är kvar att göra med PBP för mig, och det är att skriva en berättelse om loppet. Men det tar jag senare i vinter. Nån gång efter nyår kanske.
Under året inför Paris-Brest-Paris drabbades jag av en smärre nojja för att bli sjuk eftersom det var saker som t ex kvalificeringslopp och liknande skulle betas av under året. Och eftersom varje lopp bara arrangerades på specifika datum skulle det inte vara en hit om jag var sjuk då.
Faktum är att jag var förkyld som ett ägg (kan ägg vara sjuka…?) när jag körde 20-milaren. Inte helt nyttigt, men det funkade. Den största fasan var att jag skulle bli sjuk alldeles innan eller under själva loppet, men jag klarade mig finfint.
Efter att jag kommit hem har som tur var den här nojjan släppt. Blir jag sjuk så blir jag sjuk.
Och nu verkar det inte bättre än att jag är på väg. Jag vaknade idag med en retfullt kliande hals och en näsa som hotar med att börja bli rejält snorig.
Här en film som tar en med ut på banan på PBP07. Den är filmad av en man som heter Daemon Peacock och visar väldigt bra hur det var längs banan. När jag tittar på filmen minns jag hur det var under de regniga och blåsiga nätterna. Huuu…
Lite roligare minnen är ungarna som high-fivar åkarna och mannen med vitlökarna på cykeln. Hans cykel är i original från 1920!!
Tre veckor efter målgången på PBP så börjar de flesta negativa fysiska effekter av loppet klinga av.
Mina stortår är fortfarande på semester och har väldigt begränsad känsel fast det känns som dom börjar repa sig så sakta.
Värre är det med knäna. I veckan tog jag en bonusrunda på cykeln och då kändes det ganska tydligt att dom inte repat sig speciellt bra efter Paris-Brest-Paris.
Igår cyklade jag ett ärende på min gamla hederliga standardcykel i stilla mak och till och med då började knäna klaga. Om jag ska beskriva känslan så får det nog bli ”kramp i knäna”. Klart udda känsla…
Mentalt har den enorma tröttheten som kom efter PBP gått över. Men som jag märkte på cykelrundan i veckan så är cykelsuget och motivationen obefintlig för tillfället. Till och med att prata cykel är lite segt ibland. Och det från en person som nästan bara haft cykel i skallen under all ledig tid under det senaste året.
Ingen av de här sakerna är ju nåt som stör mig i min vardag så det känns helt lugnt. Det är ju bara att lyssna på kroppen och låta den vila ordentligt så kommer det ordna sig.
Idag satt jag i olika möten på jobbet från klockan kvart i sju på morgonen till fem på eftermiddagen. När sista mötet var över tittade jag ut genom fönstret och såg att det var helt fantastiskt fint väder ute.
Trots att jag fått frågan ”har du börjat cykla igen efter loppet ännu?” på varenda möte under dagen och alltid svarat ”Nä, nu får det räcka för i år” började det rycka i cykelbenen när det var dags att gå hem.
Så det blev en kort runda på en timma innan middagen.
Första halvan kändes toppen men när det var dags att vända hemåt kändes det väldigt mycket att det nog var dags att trots allt låta cykeln stå för resten av året. Istället för att cykla och njuta av det fina vädret handlade det mer om att ta sig hem.
Som tur var blev jag omkörd av tre ”efter-jobbet-krigare” som körde som tokar på väg hem från jobbet. Jag hakade på dom de sista fem kilometrarna och dammade på och blev till och med rejält svettig på köpet.
Förutom att det inte kändes ”jippie!!!” rent mentalt när jag cyklade så började kroppen knarra misstänkt mycket ganska snabbt. Armbågarna klagade, vänster knä började kännas av och baksidan av höger knä stramade på ett skumt sätt. Och under den sista milen började till och med ryggen klaga. Det händer inte ofta.
Jag tolkar det här som att kroppen säger ”grabben, ta det luuuugnt nu” och lyssnar på det. Totalt blev det nästan prick 750 mil körda i år, vilket är sanslöst mycket mer än jag nånsin kört under ett år tidigare.
Så nu åker cykeln in i förrådet för säsongen. Men fint väder var det ta mig tusan!
Jag hittade de här två historiska filmerna från tidigare upplagor av Paris-Brest-Paris på YouTube.
Visst – det är sanslöst korkat att köra ett lopp som PBP utan hjälm på skallen (i år verkade alla utan hjälm vara engelsmän) men jäsiken va coolt det är med cykelkeps!
Igår kväll såg jag ett skönt tecken på att vardagen är tillbaka igen efter Frankrike-äventyret.
Vi brukar samla pantflaskor och aluminiumburkar i en papperspåse under diskbänken här hemma. Påsen som står där nu är prydligt märkt ”P2″, vilket betyder att den var en av mina prylpåsar i husvagnen under PBP.
För att det inte skulle bli kaos i vagnen vid stoppen hade vi allt material som jag kunde behöva i preussisk ordning i påsar och lådor som var märkta med nummer. Och sen hade vi en ”inventarielista” som visade vilka saker som låg i vilken låda/påse. Preussisk ordning som sagt…
Under PBP innehöll denna påse (smygkollar på listan):
1 st långärmad undertröja
3 st vindundertröjor
3 st undertröjor
2 st bandanas
1 st vindbyxa lång
5 st kortärmade tröjor
1 st långärmad tröja
Och nu väntar alltså samma påse på att bli fylld med burkar och flaskor som skall pantas.
| 4 kommentarer. Skriv en du med! »
Igår kväll var det dags för min presentation om mitt PBP-äventyr här på Mallorca.
Tidigare i år skrev jag en 
Igår var det dags för vinterns första test hos Aktivitus.
Svenska Cykeldagarna stängde alldeles nyss för i år och i och med det avslutas min Paris-Brest-Paris-satsning som jag drog igång för 15 månader sedan. Nu är det målgång – på alla sätt.
Under året inför Paris-Brest-Paris drabbades jag av 
Tre veckor efter målgången på PBP så börjar de flesta negativa fysiska effekter av loppet klinga av.
Idag satt jag i olika möten på jobbet från klockan kvart i sju på morgonen till fem på eftermiddagen. När sista mötet var över tittade jag ut genom fönstret och såg att det var helt fantastiskt fint väder ute. 
Igår kväll såg jag ett skönt tecken på att vardagen är tillbaka igen efter Frankrike-äventyret.
