De tidigare dagarna här nere har jag softat runt på gröna gruppens rundor men igår blev det bestämt att jag skall vara guide i gula gruppen idag. Gulp!
Jag är ju inte direkt topptränad just nu om man säger så…
Men när guidechefen Hasse från Kiruna säger på stabil norrländska ”Å Christerrr kör i guuula gruppen imorrron” är det bara att börja kolhydratpanikladda, blanda sportdryck och bita ihop.
Till idag lovade vädergubbarna på spansk tv att det skulle bli regn. Och det blev det med besked.
När jag vaknade var det halv storm ute och regnet öste ner. Lagom till start hade den värsta vinden gett med sig men regnet fortsatte att falla.
Att säga att många tog ”vilodag” idag är knappast nån överdrift. Gröna gruppen blev fem cyklister stor – två guider och tre gäster.
På grund av det ”svenska” vädret kortades rundan ner och stannade på en bit över 30 kilometer. Stig, som var min guidekollega i gruppen idag, tog oss ut på en massa små fina sidovägar så att vi inte behövde åka på de tradiga stora vägarna.
Dagens mest oväntade händelse var när vi blev jagade av en mallorkinsk hund ute på rundan. Men jag tror han mest var glad att se oss.
Jag rullade vidare ensam efteråt och körde några mil med Marilyn Manson som sällskap i hörlurarna.
På väg hem stannade jag till och kollade när cykeltävlingen som startade i Ariany passerade Can Picafort. Och lyckades pricka in en vurpa på filmen.
Dagen avslutades med en smaskig hagelskur (!!!). Nästan som i Sverige med andra ord…
Kortärmat och kortbenat, smal väg och underbara serpentiner. Livet leker! I alla fall för mig som gillar att dundra utför i serporna.
Den här filmen är filmad från gröna gruppens nerfart i utförslöpan från Betlem in till fikan i Artà.
När man ser de enormt påkostade spanska säkerhetssystemet med en liten ynka tegelstenstor sten fastcementerad vid vägen varannan meter mellan vägen och stupet kan man förstå att vissa inte alls trivs lika mycket som fisken i vattnet som jag.
Flög med ett spansk bolag ner till Mallorca och kom att tänka på en sak – satan i gatan va snabbt spanjorer kan snacka!
Tjejen ur kabinpersonalen var som en spansk Papa Dee. På epo…
Meddelande på spanska: Ra-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta. Gracias!
Meddelande på engelska: Ra-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta. Thaaaaank yooooo.
Det var stört omöjligt att höra vad sa förutom det där sista ”thaaaaank yoooo” som avslöjade att dom just försökt meddela nåt på engelska, men jäklar va imponerande att man kan snacka så snabbt!
Första dagens cykling på Mallorca som guide för gröna gruppen blev en rejält blåsig men skönt solig och lugn runda på 75 kilometer – 63 kilometer med gruppen och sen en egen liten tur efter.
Perfekt med tanke på att jag kom till hotellet en bit efter midnatt och var klar med mekandet av cykeln vid tvåtiden på morgonen i morse.
Ena stunden hade vi underbar medvind för att vid nästa sväng få motviden som en rejäl smäll på käften.
Ett stort gäng slynglar från Lygnens Venner är på plats och precis som vanligt när cowboycyklisterna är i farten så vurpas det. Thomas vurpade på sin första runda i förrgår men var uppe på cykeln igen och åkte med i min grupp idag.
Från Hisingens CK är vi bara två stycken på plats än så länge, men på fredag kommer några till ner.
Dagens välkomstmöte blev en uppvisning i ”jag-kan-prata-högre-än-dig” när vi guider så gott vi kunde försökte överrösta 100 galet högljudda spanjorer. Varför prata med varandra över bordet när man kan skrika liksom…
Imorgon skall vi ut och köra i lite mer kuperad terräng när jag och Bosse skall vara guider för gröna gruppens tur över ett bergspass (vilket låter betydligt värre än det är i verkligheten…) och sen vidare till toppen på Betlehem.
Det enda stället med fungerande internetkoppling på hotellet ligger i anslutning till baren.
Jag som trodde Charlotte Perrelli var höjden av irritation i musikväg. Men här i Spanien har hon inte en chans.
För nu har jag suttit och slölyssnat på killen som kör spansk klassisk turistmusik till ackompanjemang av fusksaxofon och fuskkastanjetter på synten, trummaskiner och med skönt strandraggarsug i rösten som han dessutom lagt på två ton eko på. Oslagbart irriterande…
Charlotte Perrelli kom tillbaks – allt är förlåtet!
Idag var det dags för ännu ett besök hos de allvarliga spanska damerna i vita rockar, dvs apoteket. Gårdagens kli i halsen tilltog under natten och höll på att driva mig till vansinne i kombination med en aircondition som antingen levererade 120 terawatt värme eller kunde kyla ner en ishall. TIll slut vid tvåtiden på natten gav jag upp och stängde av skiten och öppnade balkongdörren. Men eftersom jag var helt klarvaken blev det en timmas maniskt packande innan jag däckade.
Kroppen kändes alldeles tung vid frukosten så det blev bara lite pannkakor med honung och juice. Cykelsuget var oerhört frånvarande så jag började packa ner cykeln inför hemresan i eftermiddag. Det kändes bara dumt att utmana ödet mer än nödvändigt med tanke på morgondagens första kvalificeringslopp över 200 km i Skåne inför Paris-Brest-Paris.
Nej, resten av dagen kommer jag att spendera i sängen med att kolla på de filmer jag har med mig i datorn och packa ner cykeln och kläderna. Att det åter igen regnar ute gör inte direkt det beslutet svårare…
Idag vaknade vi till det värsta hällregnet under vår tid på Mallorca. Valet att ta en vilodag var enkelt. Det regnade till och med så mycket att ledarna valde att ställa in alla organiserade turer.
Innan frukosten fick jag ännu en gruvarbetarmassage av massören Niclas som fullständigt massakerade mina stackars ben. Skönt!
Jag, Nils och Alexander fixade en hyrbil så att vi kunde ta oss ut på ön och slappa. Det blev ännu en vända till sheizarens stora affär i Alcudia där jag köpte två av deras snuskigt billiga undertröjor med windstopper i. Efter det rullade vi vidare till affären i Binissalem, fast den här gången hittade jag inget kul. Alexander var på sitt bästa Borat-humör och köpte en cykelkeps från det kazakiska laget Astana.
Luchen åt vi i restaurangen som ligger vägg i vägg med cykelaffären. Det är en spansk variant av en ameriansk diner komplett med ruffiga typer och servitriser som tuggar tuggummi och har peircingar. Stort cred till vår servitris som inte vek en tum från att snacka sin spanska. Tryckta menyer på spanska, engelska och tyska är för fjantar. Nej, här rabblades menyn upp med kulsprutetakt. Vi uppfattade ordet ”ravioli” i slutet av meningen och sa ”Si!”. In kom en helt okej portion tortellini. När vi ätit upp den var vi lagom mätta, men då togs tallrikarna bort och en rejäl portion av nåt som liknade moussaka med spenat in. Riiiight. Tydligen hade vi bestält nåt mer. Bara att äta. Och när den portionen var klar rabblades en ny harang upp med ordet ”postres” i. Efterrätt alltså… Vi hade helt enkelt beställt in en trerätters lunch av grovarbetarstuk. Oh boy… Vi gjorde vårt bästa att se världsvana ut när hon upprepade sin ”ra-ta-ta-ta-ta”-presentation av efterrätterna och sa ”Si!” när hon nämnde ”helado”. Och på bästa ”barnen med på Ikea”-stil fick vi var sin stor strutglass. Det kändes lite som man fick den som belöning för att man var så duktig och åt upp resten av maten.
Proppmätta fick vi in notan. Okänt antal tusen kalorier god men stadig mat gick på sex och ett halvt euro. Zippediduda!
Sen fortsatte vi till den franska sprotbutiken Decathlon där jag hittade ett par windstopperstrumpor för 150 kronor. Höjdare!
Resten av dagen spenderades i Palma där vi gick runt och softade, genomled skum folkdans från olika delar av världen på folkdansfestivalen som pågår i hela Palma och fikade. Vädret blev helt grymt under dagen så vi kunde gå runt i tshirtar. Härligt!
Så en dag som startade i hällregn blev trots allt riktigt trevlig och avslappnad. Det behövde vi!
Imorgon är sista dagen på Mallorca. Kanske blir det en kort runda för att komma upp i 100 mil, men nu på kvällen har det börjat klia lite oroväckande i min hals. Det har jag inte tid med…
Idag var det ”dagen D” på lägret, dags för 20-milaren. Det var en rejäl grupp på över 20 cyklister som gav sig iväg tidigt på morgonen.
Regn var utlovat under dagen så jag startade med lösben, skoöverdrag, vindväst och lösärmar. I Camelbaken låg långfingrade handskar, ärmar till vindvästen och ombyte av cykeltröja, undertröja och strumpor. Här skulle det banne mig inte frysas en gång till!
Men redan efter några kilometer stannade vi för en punka, och då åkte vindvästen av eftersom jag höll på att koka upp. Tre av Lygnarna ville köra själva så dom lämnade gruppen.
Allt eftersom dagen gick och värmen steg plockade jag av mig plagg efter plagg, vilket gjorde att Camelbaken till slut blev fylld till bristningsgränsen med kläder. Bröderna Augustson körde med sina vinterjackor och hade ingen möjlighet att ta av sig dom. Hur dom överlevde dagen vette tusan för dom var rejält vita i ansiktet stundtals.
Jag fick en riktigt sur svacka efter sju mil eftersom jag slarvat med drickandet och ätandet (idiotiskt!!) men efter några Enervittabletter och en energibar kom krafterna tillbaka.
Första stoppet blev i den jättefina hamnen i Porto Christo. En boccadillo med serranoskinka och hysteriskt gul ost och en Coca Cola gick lös på 10 euro. Gott, men rena rånet!
Efter att ha kört ute på landsbygden under hela rundan dök vi plötsligt in på strandpromenaden i S’Arenal med sina tusentals hotell, discon och baren. Klart surrealistiskt.
Allt eftersom vi svängde norrut fick vi vinden i ansiktet. Joakim Adolfsson, Nils Tanaka och våra grymma ledare gjorde ett rejält jobb med att ta långa förningar med ett skönt tryck i pedalerna. Vi riktigt flög fram stundtals.
Lunchfikat blev i Lluc Mayor där jag åt världens godaste Calzone som sköljdes ned med två Coca Color och en liter vatten. Summa summarum sju euro. Snacka om skillnad i valuta för pengarna! Och så gooooott!!
Resten av vägen hem låg Bengt Asplund från Örebrocyklisten längst fram och verkligen tokbombade och vi andra gjorde vårt bästa att hänga med.
Vi gjorde lite justeringar av banan som gjorde att rundan inte blev riktigt 20 mil. Mätaren stannade på 194 kilometer. Men med en snitthastighet på 28 km/h så gjorde det liksom inget. Snabbare än så här lär jag aldrig köra en 20-milare…
Regnet då? Icke! Vi såg lite svarta moln i horisonten men fick idel sol på rundan.
Ett av målen med min Mallorcavistelse var att komma upp i 100 mils cykling. Imorgon blir det en kort lugn runda på 5 mil så att jag kommer upp till det målet. Härligt! Sen blir det att slappa och ta det lugnt så att krafterna finns att klara av helgens första kvalificeringslopp på 200 km i Skåne.
Idag tog en hel del av cyklisterna på hotellet vilodag. Men jag kände mig lite cykesugen så jag hängde med mellangruppen på en del av deras runda för att ”snurra loss” lite lätt. Vi var ett rejält stort gäng som i härlig motvind trampade oss fram till fikat i Lloseca, fyra mil hemifrån. Och ett sånt fika! Boccadillo med serranoskinka och ost. Mums!
Vädret dit var riktigt skönt så jackan fick knäppas upp och dragkedjan på tröjan dras ner. Efter fikat var vi fem stycken som avvek från gruppen för att ta oss till cykelaffären i Binissalem några kilometer bort för att kolla om dom hade nåt kul.
Jag fastnade direkt i skohyllan eftersom jag vill ha ett par skor extra till Paris-Brest-Paris. Utbudet i affären var riktigt trevligt. Det fanns mer att välja på än hemma i Sverige.
Ett par helröda Adidasskor såg riktigt bra ut fast…Adidas? Lite för mycket foppåll för min smak. Det fick bli Sidi istället. Jag valde ett par Scarpe Genius 6.6 Carbon som satt riktigt skönt och som var hur snygga som helst. Ingen dålig kombination!
När jag var mitt i mitt skoprovande sa Linda att det var läge att kolla på regnjackor. Givetvis hade det börjat hällregna ute. Jag hade att välja på att antingen köpa en tät ”påsjacka” och riskera bli fuktig och kokande varm eller köra utan och vara säker på att bli genomblöt och kanske kall. Jag valde det senare. Efter fyra dagar med hällande regn började jag bli luttrad…
Det finns inget som kan få en cykelklunga att bomba på så rejält och fokuserat som hällregn på hemvägen. Det var ett sammanbitet gäng som huttrande hoppade upp på cyklarna och försökte få upp värmen med ett frenetisk intensitet. Under långa perioder var vi uppe i runt 40 km/h på den platta sträckan hem. Mycket beroende på att vi hade ”lokomotivet” Pierre med oss som plöjde motvinden för oss andra med ett rejält tryck på pedalerna. Trippmätaren stannade på 73 km.
Att jag var genomblöt är nästan en underdrift. Handskarna gick att krama ur ett antal gånger och allt var bara blött, blött, blött. Men va fasiken – det snöde ju i Göteborg hörde jag…
Väl hemma hoppas jag ner i ett varmt bad innan det var dags att…dra på sig cykelkläderna igen eftersom jag skulle fotas av fotografen från danska tidningen Cykelmagasinet med mina Drylaneprylar. Jag cyklade fram och tillbaka på en 100 meter lång sträcka utanför stan medan han tog bilder ur alla möjliga vinklar. Riktigt kul! Det skall bli spännande att se resultatet till helgen.
Stefan och Linda åker hem till Sverige i natt så jag och Nils och dom två åkte till gamla stan i Alcudia för att äta på en italiensk restaurang. Det kändes verkligen som att komma till en annan del av världen att komma till den delen av stan mot hotelldjungeln som vi bor i. Här fanns en hel stadsdel som kändes helt genuin med små torg, massa fina restauranger och en kyrka som är 500 år gammal i år.
Restaurangen var helt grym! Jag slog på stort efter några dagar med hotellets mat och åt ravioli, pizza och en helt sanslöst god citronpaj med maräng. Ah…det var nåt av det godaste jag ätit!
Senare på kvällen pratade jag en stund med Emilia Fahlin som bott på vårt hotell och cyklat med sina klubbkompisar från Örebrocyklisten. Trots att hon bara är 18 år gammal har hon redan proffskontrakt med tyska T-Mobile-stallets damlag. På en ö där det stundtals vimlar av cyklister i T-Mobile-kläder måste det kännas grymt häftigt att veta att man faktiskt förtjänat dom. Heja Emilia!
Imorgon väntar en 20-milare som jag och killarna i Lygnens Venner föreslagit. Det slutade med att rundan nu är en officiell runda på hotellet och 20 personer har anmält sig. Kul kul!
Idag var det dags för ”Stolleprovet”, dvs att köra uppför Sa Calobra-vägen mot proffset Claus Michael Møller. Jag hade absolut inga planer på att köra tävlingen men ville åka dit för att kolla när han körde. Så det blev till att leka bergsget och börja klättra upp på berget. Det var…tungt. Och när det var som tyngst kom Jessica från Alriksson Cycle Team och trippade förbi och puttade på mig och sa helt kallt ”du…det ser tung ut det där du…”
Uppe på första toppen var det en mil kvar till Sa Calobra-backen men vår ledare valde att låta gruppen svänga hem eftersom regnet börjat falla. Men vi valde att trots det köra till Sa Calobra.
Jag och Mikael cyklade ner en bit av backen. Att köra nerför är väldigt enkelt, att klättra upp igen är värre vilket vi snart märkte. ”Bara en växel lättare” tänkte jag några gånger, bara för att märka att det inte fanns nån lättare. Gah! Men jag fick skjuts en bit av Putte från Lygnens som körde moppe.
Eftersom regnet börjat falla ordentligt var vi tvugna att strunta i att kolla på de tävlande och börja bege oss hemåt. Längs vägen träffade vi Thomas och Pontus som vi körde hem tillsammans med.
För att få upp nån slags kroppsvärme åkte vi in på klostret vid Lluc och fikade. Allt var helt dyngsurt och vi skakade av kyla. Jag hittade Mikael stående under handtorken på toaletten där han försökte få lite värme på knäna. Till slut var det enda raka att dra på sig alla blöta kläder igen och ge sig ut i kylan. Om ni inte redan visste det så fungerar blöt lycra utmärkt. Som kylmedel…
Alla fyra utstötte en serie primalskrik i backen och trampade som galningar för att få upp värmen. Belöningen var utförslöpan till Pollenca som är en mil lång. Att förflytta sig 500 höjdmeter neråt går snabbt och är hur kul som helst. Fast vi fick ta det en smula försiktigt eftersom vägarna var blöta. Men nåååågra bilar kunde vi köra om i alla fall. Utför är livet!
Dagens runda blev 115 kilometer lång med 1800 höjdmeter plockade. Trots att det var stundtals riktigt grisigt och kallt var vi nöjda när vi kom i mål. Jag firade rundan med att köpa ett par grymmesnygga svarta sportglasögon med röda spegelglas hos ”Tysken” (som egentligen är schweizare…). Snyggt ska de va!
Väl hemma unnade jag min kropp en riktig jäkla gruvarbetarmassage på hotellet. Inte ett ben i kroppen sitter där det satt innan. Men jäklar va skönt det var!
Imorgon är det dags för en lugn runda innan vi kör vår ”Långstolelrunda”, dvs vår 20-milarunda på onsdag.
Idag var det dags för de mer rejsiga cyklisterna att köra av sig lite testosteron på en tävling i byn Ariany några mil från vårt hotell. Vi dödliga körde en runda innan. Jag valde att hänga med i mellangruppen som trots att den var väldigt stor flöt på nåt fantastiskt bra. Mycket beror det på de suveräna cykelguiderna som finns på plats. Bosse Sjöberg är alltid en grym klippa men även de andra är riktigt bra. Flera av dom är gamla erfarna tävlingscyklister, vilket märks.
Dagens fika var på torget i Petra. De sista kilometrarna fram till byn blev det ett betydligt högre tryck i klungan vilken gjorde att pulsen steg i samma takt som smilet blev bredare. Fasiken va gott att kunna klämma i och känna att man hänger med!
När vi kom fram till Ariany skulle eliten och juniorerna precis starta. Vi stod en bit från ”kilometer noll”. Snacka om grymt arrangemang för att vara en ”bytävling”. Först kom runt 10 motorcyklar, sen några polismotorcyklar, sen cyklisterna följda av en rejäl karavan med ambulanser och servicebilar. Grymt!!
De större cyklisterna körde två varv på en femmilarunda. Under tiden körde de yngre klasserna ett GP-lopp på en enkilometersbana inne i byn. De minsta körde ett var och räckte knappt upp till ramen. Men nog fasiken gjorde vinnaren en seriös segergest och räckte upp båda händerna. Strongt jobbat av en knatte. Fast coolast av alla kidsen var lillgrabben som skulle köra tre varv som slängde vattenflaskan på varvningen inför sista varvet. Han var min hjälte!
På torget var det en riktigt skön stämning med gamla gummor och farbröder som plockat fram gamla pallar som dom satt och kollade på tävlingen och softade på och en herrans massa småglin som skränade och viftade md spanska flaggor gjorda i plast. Och på caféerna kunde man köpa glass, grymma mackor och Coca Cola. På storbildstv inne i ett av fiken visade man Pro Tour-cykling. Toppklass!
Det var en hel del svenskar som deltog i tävlingarna. Mattias, Fredric och Stefan från Mölndals CK deltog i elittävlingen och trodde inför starten att dom skulle flyga av ganska snabbt (eller så var det bara nåt dom sa…) men vid första varvningen swishade Stefan förbi i den långa målrakebacken i grym stil med ett rejält plågat fighterface. Mattias satt alldeles bakom i klungan. Fredric hade tyvärr tappat kontakten med klungan och valde att hoppa av efter första varvet. Med tanke på tiden klungan körde det första varvet fattade man att dom hade haft ett rejält tryck ute på rundan.
Både Stefan och Mattias satt bra med i klungan även vid målgången med Stefan strax före Mattias. T-Mobile-proffset Emilia Fahlin kom i mål med klungan också. En film från tävlingen kommer vad det lider.
Nöjda efter en riktigt skön dag i solen med massor av kul cykeltittande rullade vi hemåt tillsammans med familjen Harring och lite andra cyklister från MCK och Örebrocyklisterna. Dagens runda blev 102 kilometer lång. Underbart!
Under kvällen fick jag klämma på en Cervélo SLC-SL-ram som danska cykeltidningen Cykelmagasinet har för test. Sanslöst fin och sanslöst lätt. Jag vet en viss Olgarsson som vill ha en sån..
Imorgon är det dags för ”Stolleprovet”, dvs fight uppför stigningen Sa Calobra, där vi som bor på hotellet kan utmana proffset Claus Michael Møller. Jag skall cykla dit och titta men kommer inte att ställa upp. No way. Jag må va knäpp, men även jag har gränser.
Men belöningen med att åka dit och kolla är att man kan köra den sköna uförslöpan ner till Pollenca efteråt.
Nu har jag kommit halvvägs på mitt läger här på Mallorca. Snacka om att det är ett annorlunda liv man har här jämfört med hemma.
Det är självklart en sanslös lyx att kunna fokusera helt och fullständigt på sig själv och sin cykling som vi gör här. Men vad gör man då? Här är en typisk dag i stora drag.
08.00 Klockan ringer. Raka vägen ner och äta frukost i matsalen. Massor av frukost…
09.00 På med kläderna, fylla på vattenflaskorna och dubbelkolla så att allt är med. Snacka ihop sig med kompisarna om dagens runda.
10.00 Startdags
ca 12.30 Lunch ute på rundan
17.00 Målgång. Fixa det som behöver fixas med cykeln för morgondagen, göra rent vattenflaskor och annat. Duscha och byta om.
19.00 Middag. Massor av middag… Slappa och ta det lugnt. Kolla vädret och lägga fram allt för morgondagen
22.00 Sovdags
Det kanske inte låter så hektiskt, och det är det inte. Men på nåt sätt är det ändå full fart hela tiden med saker som man fixar med.
En arbetskamrat till mig frågade vad vi gör på ett sånt här läger. Eller snarare han sa: ”Va gör ni mer än sova, äta, cykla och skita?” Ingenting egentligen. Hans summering är egentligen helt klockren.
De tidigare dagarna här nere har jag softat runt på gröna gruppens rundor men igår blev det bestämt att jag skall vara guide i gula gruppen idag. Gulp!
Första dagens cykling på Mallorca som guide för gröna gruppen blev en rejält blåsig men skönt solig och lugn runda på 75 kilometer – 63 kilometer med gruppen och sen en egen liten tur efter.
Det enda stället med fungerande internetkoppling på hotellet ligger i anslutning till baren.
Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!
Idag var det ”dagen D” på lägret, dags för 20-milaren. Det var en rejäl grupp på över 20 cyklister som gav sig iväg tidigt på morgonen.
Idag tog en hel del av cyklisterna på hotellet vilodag. Men jag kände mig lite cykesugen så jag hängde med mellangruppen på en del av deras runda för att ”snurra loss” lite lätt. Vi var ett rejält stort gäng som i härlig motvind trampade oss fram till fikat i Lloseca, fyra mil hemifrån. Och ett sånt fika! Boccadillo med serranoskinka och ost. Mums!
Ett par helröda Adidasskor såg riktigt bra ut fast…Adidas? Lite för mycket foppåll för min smak. Det fick bli Sidi istället. Jag valde ett par Scarpe Genius 6.6 Carbon som satt riktigt skönt och som var hur snygga som helst. Ingen dålig kombination!
Senare på kvällen pratade jag en stund med Emilia Fahlin som bott på vårt hotell och cyklat med sina klubbkompisar från Örebrocyklisten. Trots att hon bara är 18 år gammal har hon redan proffskontrakt med tyska T-Mobile-stallets damlag. På en ö där det stundtals vimlar av cyklister i T-Mobile-kläder måste det kännas grymt häftigt att veta att man faktiskt förtjänat dom. Heja Emilia!
Idag var det dags för ”Stolleprovet”, dvs att köra uppför Sa Calobra-vägen mot proffset Claus Michael Møller. Jag hade absolut inga planer på att köra tävlingen men ville åka dit för att kolla när han körde. Så det blev till att leka bergsget och börja klättra upp på berget. Det var…tungt. Och när det var som tyngst kom Jessica från Alriksson Cycle Team och trippade förbi och puttade på mig och sa helt kallt ”du…det ser tung ut det där du…”
Idag var det dags för de mer rejsiga cyklisterna att köra av sig lite testosteron på en tävling i byn Ariany några mil från vårt hotell. Vi dödliga körde en runda innan. Jag valde att hänga med i mellangruppen som trots att den var väldigt stor flöt på nåt fantastiskt bra. Mycket beror det på de suveräna cykelguiderna som finns på plats. Bosse Sjöberg är alltid en grym klippa men även de andra är riktigt bra. Flera av dom är gamla erfarna tävlingscyklister, vilket märks.