Att cykla i Tramuntana-bergskejdan på Mallorca är underbart. Långa härliga stigningar och ännu härligare utförslöpor. Att kunna rulla förbi bilar utför är en skön känsla.
Men att köra bil i de konstanta svängarna visade sig vara…mindre trevligt. Jag blev åksjuk helt enkelt. Lösningen blev att stanna lite då och då och ta en nypa luft. Och eftersom kameran var med passade jag på att fotografera. Här är två av de panoramafotgraferingar jag gjorde i bergen.
Om du har Quicktime installerat på din dator kan du klicka på länkarna under bilderna för att se en större och interaktiv bild där du själv kan vända och vrida och titta åt vilket håll du vill och dessutom läsa lite mer.
På den schweiziska cykelarrangören Max Heurzelers hotell en bit bort från vårt hittade Nils en broschyr för ”Die Vätternrundan”, dvs en inbjudan till Vätternrundan på tyska.
Så se upp – i år blir det mycket hockeyfrillor runt Vättern. Hoppas bara att dom lämnar kvar tempobågarna som alla tyskar – triatleter till motionärer – verkar köra med på Mallorca…
Så var de tio dagarna på Mallorca slut för den här gången. Det här var tredje gången jag åkte med Lifestyle Travels, men första gången jag arbetade som cykelguide.
Det har varit riktigt kul att jobba ihop med guidegänget både i planeringarna inför och under rundorna. I år har vi verkligen varit guider från hela landet – Kiruna, Luleå, Örebro, Stockholm och jag från Göteborg och stämningen har varit toppenbra hela vägen.
Efter att ”bara ha åkt med” de tidigare åren som gäst har jag lärt mig oerhört mycket mer om alla fina vägar mellan de olika byarna i år. Och jäklar vad mycket fina vägar det finns runt Can Picafort där vi bor, allt ifrån de mysiga små bondvägarna till de mest krävande bergen.
Har du inte varit med och kört på Mallorca? Varför inte hänga med nästa påsk?
Var du med på resan? Hör av dig genom att skriva en kommentar!
Idag åkte jag med i gula gruppen som körde lilla bergsturen upp till Orient, en backig runda på 12,5 mil. Trots alla höjdmeter kom vi upp i ett snitt på 24 km/h.
En sak vet jag med säkerhet när det gäller cykling – nån bergsget är jag inte. Utför går det fort som attan men uppför gör mina 90+ kilon sig ofelbart påminda.
Jag tuffade på de fem kilometrarna serpentiner upp till Orient. Utförslöpan efter toppen sitter som en smäck efter det. Om det inte vore för att man måste börja klättra en gång till sen, fast betydligt kortare. I den grymma utförslöpan med sina ”storslalomkurvor” ner till fikat i Alaró kom jag upp i dagens toppnotering 64 km/h. Utför är livet!
Idag sken solen och temperaturen var behaglig utan att det var stekhett. Jag körde med korta ben och ärmar på kläderna idag så jag kan banne mig inte klaga.
Idag har jag dessutom lyckats med konststycket att skälla på en polis från Guardia Civil – dvs spanska civilgardet. De där är inga man skall bråka med egentligen men vi fick upp en bil jämte oss som körde tätt tätt inpå. Och plötsligt svängde han tvärt till höger in på en avtagsväg utan att ens leverera en antydan till blinkning. Att han såg oss var helt uppenbart för vi hade ögonkontakt sekundrarna innan. Resultatet var att han höll på att klippa min cykel.
Hans reaktion på mitt skrik och följd av invektiv möttes med en slö blick. It’s good to be king, dvs civilgardist liksom. Men en idiot är en idiot är en idiot, oavsett vilken uniform idioten har. Invektiv förtjänade han och invektiv fick han…
Imorgon är det sista rundan för den här Mallorcavistelsen och det blir gul grupp även imorgon. Vädret imorgon skall enligt prognosen bli varmt men disigt. Låter helt okej.
Tio dagar känns som en helt perfekt längd på ett träningsläger för mig. Men nu börjar jag längta efter familjen…
Igår kväll var det dags för min presentation om mitt PBP-äventyr här på Mallorca.
Jag hade vänt och vridit på hur jag skulle lägga upp presentationen men till slut blev det en blandning av bilder och ”snack från hjärtat” och de ljudmedelanden som jag pratade in under själva loppet. Tottes ”bajsmeddelande” kom med också så klart.
Eftersom det var första gången jag körde presentationen hade jag ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Till nästa gång skall jag nog kapa en del för det blev en och en halv timma till slut. Lite väääl långt för trötta cyklister.
Nu är det snart dags att bege sig ut för att köra lilla bergsturen tillsammans med gula gruppen tillsammans med Bosse som guide. Nån bergsget är jag knappast så vi får hoppas att det finns åtminstone några cyklister som är i den lugna ändan av gult, annars kommer jag få bita i ordentligt uppför.
Idag hade jag mitt föredrag om PBP. Eftersom jag skulle använda en del ljud ville jag veta att det skulle fungera.
Receptionen: ”It should work yes.”
Tre timmar innan tittade jag in i konferensrummet. Ingen ljudkabel eller ens nånstans att koppla in den. Snackade med receptionen som lovade prata med ”teknikern” och kom tillbaka efter en halvtimma.
Receptionen: ”Technician said loudspeakers are there, there and there” (pekandes ut tre högtalare i taket)
Okej, högtalarna åtminstone identifierade. Men hur koppla in? Receptionen kallar åter igen på ”teknikern”
Tekniker 1: ”Ah, audio cable there” (pekandes på en kabel bakom en panel)
Kabeln visar sig vara en RCA-kabel. Som inte går att koppla in i datorn… Teknikern försvinner. Efter en stund tillkallas en ny ”tekniker”.
Tekniker 2: ”This cable not work in computer…”
Förvisso helt rätt, försöker förklara att det behövs en adapter.
Tekniker 2: ”Ah, converter not possible”
Det finns med andra ord inte en adapter mellan RCA och miniplug i Spanien enligt teknikern. Varpå jag pekar på den del av kabeln som sitter i väggen. I den ändan sitter nämligen…en adapter mellan RCA och miniplug. Jag behöver en likadan sån så kommer det fungera.
Tekniker 2: ”Ah, big problem. Can fix to ten o clock. Maybe”.
Min föreläsning startar 20.00 så det är ingen option. Kom igen nu. En sketen adapter på ett hotell med konferensanläggning?! Några andra högtalare? Nån annan lösning?! Kom igen!
Tekniker 2: ”Sorry, no possible”
Lösningen? En tysk träningsinstruktör på hotellet gick och hämtade sig högtalaranläggning till vattengympan. Det tog tre timmars svensk envishet och en tysk för att lösa ett simpelt kabelproblem.
Lärdom: Lita aldrig på en Klingon eller en spansk hotelltekniker…
Ibland förtjänar man banne mig Manuel-stämpeln här i Spanien. Speciellt när man inte orkar bry sig…
Glöm det där med ”finns det svenskt kaffe på hotellet?”, det är helt passé.
På cykelläger är det istället ”finns det svensk havregrynsgröt på hotellet?” som gäller.
Herre gud, med en dignande frukostbuffé finns det tonvis med smaskiga lokala alternativ men icke – svenska cyklister kan endast på svensk gröt cykla.
Våra arrangörer har gjort ett tappet försök att få vårt spanska hotell att lära sig vad ”groet” är och till och med gjort en fin och superpedagogisk instruktion om hur man går tillväga för att tillverka denna…delikatess. Men dom vägrar.
Och jag måste säga att jag förstår dom. Tapetklister köper man på Bauhaus numera…
Idag var jag ”standbyguide” och hade till uppgift att hoppa in i den grupp där det skulle behövas när gästerna samlades på morgonen. Det kom en del nya igår natt som var sugna på att komma ut och köra så både gul och grön grupp blev större än vanligt.
Jag åkte med Hasse och Stig i gröna gruppen på deras sexmilarunda. Att gröna turen gick till velodromen i Sineu kan ha liiiiiite med mitt beslut att göra.
Fiiii fanken va kul det är att köra velodrom. Fast jobbigt som bara den!
Nu skall jag strax ha min presentation om Paris-Brest-Paris så det blir en kort text idag.
Igår hade jag vilodag och höll mig långt bort ifrån allt cyklande. Istället hyrde jag en bil och åkte runt till (föga överraskande) olika cykelaffärer för att kolla in alla kul prylar som man inte hittar sådär jättelätt i svenska affärer.
Sen blev jag sugen på att åka upp i bergen och fika. Så en timma senare hade jag kört över Sollerpasset och befann mig på andra sidan bergskedjan och satt i hamnen i Porto Soller. Det står Port de Soller på en del skyltar och Porto Soller på andra. Antar att det ena är spanska och det andra mallorkinska.
Efter att ha flanerat runt i den fina byn beställde jag in en pasta pappardelle till lunch. En sån lyx att sitta i skön värme ända nere vid vattnet i hamnen och bara njuta. Jag hann få ner lite tankar till morgondagens föreläsning om PBP också innan jag måste börja bege mig hemåt. När jag gick tillbaka till bilen hittade jag hotellet som vi skall bo på när jag skall till Porto Soller i juli. Personalen hälsade mig glatt välkommen och lät mig titta runt. Det såg superfint ut så en vecka där skall bli riktigt soft.
I ett mindre genomtänkt ögonblick verkade valet att köra fyra mil i bergen bland serpentiner vara ett bättre alternativ än att köra igenom en tunnel och vips vara borta från bergen. Resultatet blev att jag lyckades köra mig till en åksjuka. Inte illa med tanke på att det var jag själv som körde.
Men jäklar va vackert det är i bergen på Mallorca!
Väl hemma hade vi det dagliga guidemötet där vi kollar in väderprognosen och bestämmer vilka rundor som skall köras dagen efter och vilka som ansvarar för vad. Jag står på ”standby” imorgon och skall fylla upp i den grupp som blir störst när våra gäster samlats.
Jag och de två andra guiderna Peter och Stig hann också dra iväg på en liten spontanutflykt till två cykelaffärer innan dom stängde klockan åtta på kvällen. För min del blev det två par snygga skoöverdrag, knävärmare med windstopper framtill och ett par handskar inhandlade. Allt till helt lysande billiga priser.
Peter var mer intresserad av vikten på sadlar. Personalen i affärern i Binisalem (eller Simsalabim som cykelkompisen Nils kallade det) tyckte frågan var fullt berättigad så dom riggade upp en våg och vägde sadel efter sadel. Snacka om service.
Så var en supersoft och skön dag i värmen till ända och den sköna sängen kallade.
Idag blir det åter igen cykling. Vädret är en smula sämre än igår men ändå varmt och soligt. Men som vi säger här nere – i Göteborg snöar det…
Idag körde vi 115 kilometer med 1227 höjdmeter. Jag har kört i kortärmat tidigare i veckan men idag var första gången som det blev ”äkta kortärmat”, dvs utan vindtröja under. Vädret var helt underbart varmt och soligt och Mallorca visade sig från sin allra bästa sida.
Halvvägs in på rundan klättrade vi uppför berget Randa (555 meter). Uppför var det bara att köra i sin egen takt och mata på, utför swoshade jag ner. Serpentiner utför är livet!
Hastigheten var betydligt högre än de tidigare dagarna så jag fick verkligen bita i och kämpa på för att hänga med. Men förutom några korta dippar så kände jag mig riktigt stark.
De sista milen började tröttheten göra sig påmind i gruppen och jag fick börja ”hjälprytta” en del för att se till att de som började få trötta ben inte skulle hamna på efterkälke i motvinden.
Som vanligt när värmen börjar göra sig påmind så börjar jag koka så smått. Men jag har lärt mig att det funkar att hälla en massa vatten över huvudet. Det blev en rejäl avkylning efter rundan med hjälp av cykeltvättslangen och en stor Monorquina citronglass på baren tvärs över gatan från hotellet.
Fasiken va kul att se att jag pallade att köra såpass snabbt på en så lång distans trots bergskörningen.
Imorgon skall jag ha en välförtjänt vilodag. Skall hyra en bil och göra lite ärenden (dvs åka till cykelaffärer) och se göra det sista på min föreläsning om min satsning på Paris-Brest-Paris förra året som jag skall hålla om två dagar.
I baren på grannhotellet där man kan surfa spelar en (om möjligt) ännu sämre trubadur världens mest oinspirerade version av Michael Jacksons Billy Jean på en smärtsamt dålig Eilert Pilarm-engelska.
Innan starten i morse där jag skulle vara guide i gula gruppen hade jag ett pirr i magen som närmast kan beskrivas som ”Vätternpirr”. Men en (!!!) mil körd innan jag åkte till Mallorca och sen tre dagar med gröna gruppen hade jag ingen aning om hur min kapacitet att köra snabbt skulle vara.
Eftersom det var regnigt vid starten var det väldigt svårt att välja kläder. Själv velade jag länge med om jag skulle köra i regnjacka och gambla med att det skulle regna hela dagen eller bara vindväst och tippa på en solig dag. Det blev vindväst och dubbla armvärmare.
Det var inte bara jag som haft klädproblem. De som klätt sig alldeles för varmt började kokade ute på banan så jag fick agera ”domestique” och hjälpa till att dra ikapp klungan för de som sackade efter, men det har jag inga problem med, det är bara kul. Och så blir det lite intervallträning som bonus.
Den första delen av rundan hade vi en hejdundrandes medvind och till slut riktigt behaglig sol. Vid ett tillfälle tittade satt vi och småpratade samtidigt som vi höll 38 km/h. Galet! Att vi ofelbart skulle få samma vind rakt i ansiktet på hemvägen var inget man tänkte på just då.
Fikan tog vi i den fina hamnen i Porto Cristo. Tyvärr lever inte fikat upp till den fina omgivningen. Dyrt och inte nåt direkt att skriva hem om (som jag just kom på att jag håller på med nu…).
Under de sista milen i motvinden fick vi upp en riktigt skön fart på de små fina vägarna mellan Manacor och Can Picafort. Fasiken va underbart med fart!! Under en stund på eftermiddagen blev det så varmt att det gick att köra utan armvärmare också. Inte illa alls!
Rundan stannade på 89.5 kilometer med 847 höjdmeter.
Imorgon blir det en tiomilarunda till klostret på berget Randa med gula gruppen. Det är ett skumt berg på 550 meter som poppar upp ur ingenting mitt ute på ”plattmarken”. Jag har aldrig varit där så det skall bli spännande.
På den schweiziska cykelarrangören Max Heurzelers hotell en bit bort från vårt hittade Nils en broschyr för ”Die Vätternrundan”, dvs en inbjudan till Vätternrundan på tyska.
Så var de tio dagarna på Mallorca slut för den här gången. Det här var tredje gången jag åkte med Lifestyle Travels, men första gången jag arbetade som cykelguide.
Idag åkte jag med i gula gruppen som körde lilla bergsturen upp till Orient, en backig runda på 12,5 mil. Trots alla höjdmeter kom vi upp i ett snitt på 24 km/h.
Vad får en människa att cykla timma ut och timma in?
Igår kväll var det dags för min presentation om mitt PBP-äventyr här på Mallorca.
Idag hade jag mitt föredrag om PBP. Eftersom jag skulle använda en del ljud ville jag veta att det skulle fungera.
Tekniker 2: ”Ah, converter not possible”
Glöm det där med ”finns det svenskt kaffe på hotellet?”, det är helt passé.
I ett mindre genomtänkt ögonblick verkade valet att köra fyra mil i bergen bland serpentiner vara ett bättre alternativ än att köra igenom en tunnel och vips vara borta från bergen. Resultatet blev att jag lyckades köra mig till en åksjuka. Inte illa med tanke på att det var jag själv som körde.
Ja jäklar en sån runda!
