Dan Fleeman, Team Raleigh, under prologen av tävlingen Cinturón Ciclista International a Mallorca 2010.

» Se fler av mina bilder från Camp Mallorca 2010

Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.

Under påsken filmade jag en rad av de mest kända passen på Mallorca för Drylane.

» Drylane

Tove summerade det bäst efteråt: ”Det här var nog det mest bisarra upplevelse jag varit med om…”

Kom ihåg – Ingen förväntade sig den spanska inkvisionen!

» Se fler av mina bilder från Camp Mallorca 2010

Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder någon av bilderna på din hemsida.

I år har jag inte alls varit i slag i cyklingen så jag är jätteglad över att Lasse Friberg från Hässleholm plockat upp stafettpinnen och ordnat med allt för årets svenskdag.

Datumet som gäller är 3 april ”vid lunchtid” i Petra. Så är du på Mallis under påsken hoppas jag att vi ses där!

Bra jobbat Lasse!

» Läs mer på Cykelklubben.se

En panorama-bild från startplatsen alldeles innan 20-milagängen skulle rulla iväg i fredags morse. Bilden består av elva bilder som satts samman så att man ser 180° brett. Funkade ju riktigt bra, även om det blev lite fattigt innehåll i själva bilden.

Lite senare på eftermiddagen tog jag en promenad runt Ca’n Picafort och fashinerades över hur slitet det mesta ser ut nu innan den stora turisttillströmningen kommer. Flera hotell som varit helt igenbommade tidigare i veckan har idag börjat putsa på fasaderna. Ett lager färg och allt är redo för rock’n'roll. Snacka om yta…

Vi körde en repris på mitt Mallorca-pass med tre tuffa stigningar, motvindskörning och spurtbus sista biten tillbaka till hotellet.

Efter passet satt jag kvar själv och mosade igenom ett av mina Aktivitus-pass för veckan. Skööönt.

På spårvagnen dök den här låten med Crowded House (passande gruppnamn efter ett pass med fullt hus) upp i iPoden. Njutning!

För några år sedan gjordes ett försök att samla ihop alla svenskar, oberoende av vilken arrangör vi åkte med, på torget i Petra en dag. Jag tyckte det var dags att återinföra den traditionen.

Så efter att ha snackat med lite cykelkopisar blev förslaget att man samlar svenskarna på det mysiga torget i Petra för en fika. Vi lär fylla alla fiken med råge.

Onsdagen den 8 april ”runt klockan 12″ är det som gäller. Det är dagen innan Mallorkinerna drar igång sitt påskfirande med dunder och brak (värt att kolla på förresten!)

Det blir ingen anmälan och så, utan det är bara att dyka upp på torget den åttonde och ha trevligt. Det spelar absolut ingen roll vilken researrangör du åker med, alla är välkomna.

Om en månad prick befinner jag mig på Mallorca för att vara cykelguide under två veckor på Camp Mallorca.

Efter att ha slitit på spinning- och testcyklar under vintern ska det bli riktigt skönt att få komma ner till värmen på ön och få njuta av cykling tillsammans med en massa andra trevliga cyklister.

Jag kommer köra en hel del cykelguidande men också fungera som fotograf under de två veckorna jag finns på plats. Skall bli riktigt kul!

» Camp Mallorca

Vi skall rulla ut från Alcudia för att sen köra rakt västerut till mitten av Mallorca för att klättra uppför den sköna serpentinvägen upp till klostret på berget Randa.

Den här veckan är det öppet hus hos Active Wellness så i mån av plats är det gratis att komma med och köra. Jag drar igång passet 18.40. Klart du ska med! 

» Active Wellness

—

Ahhh…!!! Ett riktigt lygnt o skönt pass!

Där vi fick höra storyn om det vackra Mallis.
I sällskap av Franzén och en o annan brallis.
I solen fick vi njuta
i sadeln framåt luta
långt bort från Bores kyla
där vargar brukar yla.
Nej! Vår käre Christer
jag fann ej nåra brister
ej ens i dina lister
med skumma skivartister.

—

Kul!

Lugn start ut på morgonen från hotellet. Härlig transport fram till berget för att få upp ångan. Förväntansfullt snack i klungan. Hårt uppför serporna i Soller-passet, sen två ytterligare stigningar upp till Puig Major. Varmt och svettigt i bergen och gänget tystnade betänkligt i varje stigning. Kiosken vid avfartsvägen till Sa Calobra passerades.

På hemvägen var det skön motvind på platten vid Pollenca och sen den obligatoriska spurten fram till hotellet.

Och allt detta på en timma. Tänk va enkelt (och skönt) livet är i spinningsalen…

Jag har med andra ord haft premiär idag för mitt nya liv som spinninginstruktör för ”riktiga” gäster på ett gym här i stan. Tidigare har jag bara kört för cykelkompisar. Det här var riktigt kul!

Frågan är var vi skall köra nästa vecka? Förslag?

» Active Wellness

Lifestyle Travel fyller 10 år på Mallis och satsar stenhårt. Det känns jättekul att få vara med och jobba som guide igen eftersom det är ett riktigt skönt gäng att jobba tillsammans med.

Men med tanke på min akuta brist på träningsmotivation det senaste året är det bara att konstatera att det är dags att börja sätta fart igen om det ska bli nån bergscykling i La Tramuntana-bergskedjan nästa påsk.

Så nu är iPoden laddad, träningskläderna avdammade och jag repeterar mantrat ”Jag kan träna, jag är inte rädd” om och om igen…

» Camp Mallorca

Jag kommer åka ner och vara guide även under 2009. Ska du med?

» Camp Mallorca hemsida
» Camp Mallorca på Facebook

Men att köra bil i de konstanta svängarna visade sig vara…mindre trevligt. Jag blev åksjuk helt enkelt. Lösningen blev att stanna lite då och då och ta en nypa luft. Och eftersom kameran var med passade jag på att fotografera. Här är två av de panoramafotgraferingar jag gjorde i bergen.

Sa Calobra

» Klicka för att se interaktiv och större bild (3.5 Mb)

Puig Major

» Klicka för att se interaktiv och större bild (4 Mb)

Om du har Quicktime installerat på din dator kan du klicka på länkarna under bilderna för att se en större och interaktiv bild där du själv kan vända och vrida och titta åt vilket håll du vill och dessutom läsa lite mer.

Så se upp – i år blir det mycket hockeyfrillor runt Vättern. Hoppas bara att dom lämnar kvar tempobågarna som alla tyskar – triatleter till motionärer – verkar köra med på Mallorca…

Det har varit riktigt kul att jobba ihop med guidegänget både i planeringarna inför och under rundorna. I år har vi verkligen varit guider från hela landet – Kiruna, Luleå, Örebro, Stockholm och jag från Göteborg och stämningen har varit toppenbra hela vägen.

Efter att ”bara ha åkt med” de tidigare åren som gäst har jag lärt mig oerhört mycket mer om alla fina vägar mellan de olika byarna i år. Och jäklar vad mycket fina vägar det finns runt Can Picafort där vi bor, allt ifrån de mysiga små bondvägarna till de mest krävande bergen.

Har du inte varit med och kört på Mallorca? Varför inte hänga med nästa påsk?

Var du med på resan? Hör av dig genom att skriva en kommentar!

Traven med tokdyra cyklar hittade jag utanför cykelaffären i Binisalem på Mallorca.

En sak vet jag med säkerhet när det gäller cykling – nån bergsget är jag inte. Utför går det fort som attan men uppför gör mina 90+ kilon sig ofelbart påminda.

Jag tuffade på de fem kilometrarna serpentiner upp till Orient. Utförslöpan efter toppen sitter som en smäck efter det. Om det inte vore för att man måste börja klättra en gång till sen, fast betydligt kortare. I den grymma utförslöpan med sina ”storslalomkurvor” ner till fikat i Alaró kom jag upp i dagens toppnotering 64 km/h. Utför är livet!

Idag sken solen och temperaturen var behaglig utan att det var stekhett. Jag körde med korta ben och ärmar på kläderna idag så jag kan banne mig inte klaga.

Idag har jag dessutom lyckats med konststycket att skälla på en polis från Guardia Civil – dvs spanska civilgardet. De där är inga man skall bråka med egentligen men vi fick upp en bil jämte oss som körde tätt tätt inpå. Och plötsligt svängde han tvärt till höger in på en avtagsväg utan att ens leverera en antydan till blinkning. Att han såg oss var helt uppenbart för vi hade ögonkontakt sekundrarna innan. Resultatet var att han höll på att klippa min cykel.

Hans reaktion på mitt skrik och följd av invektiv möttes med en slö blick. It’s good to be king, dvs civilgardist liksom. Men en idiot är en idiot är en idiot, oavsett vilken uniform idioten har. Invektiv förtjänade han och invektiv fick han…

Imorgon är det sista rundan för den här Mallorcavistelsen och det blir gul grupp även imorgon. Vädret imorgon skall enligt prognosen bli varmt men disigt. Låter helt okej.

Tio dagar känns som en helt perfekt längd på ett träningsläger för mig. Men nu börjar jag längta efter familjen…

Att kunna äta en rejäl bamsedessert efter middagen varje dag är inte världens sämsta motivation.

På ett träningsläger finns det inga begränsningar med maten. Rulltårta, yello, chokladglass med chokladsås och en smarrig marängtårta. Inga problem!

Varför vi cyklar? För desserten så klart!

Jag hade vänt och vridit på hur jag skulle lägga upp presentationen men till slut blev det en blandning av bilder och ”snack från hjärtat” och de ljudmedelanden som jag pratade in under själva loppet. Tottes ”bajsmeddelande” kom med också så klart.

Eftersom det var första gången jag körde presentationen hade jag ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Till nästa gång skall jag nog kapa en del för det blev en och en halv timma till slut. Lite väääl långt för trötta cyklister.

Nu är det snart dags att bege sig ut för att köra lilla bergsturen tillsammans med gula gruppen tillsammans med Bosse som guide. Nån bergsget är jag knappast så vi får hoppas att det finns åtminstone några cyklister som är i den lugna ändan av gult, annars kommer jag få bita i ordentligt uppför.

Näst sista cykeldagen på Mallorca för i år nu!

Receptionen: ”It should work yes.”

Tre timmar innan tittade jag in i konferensrummet. Ingen ljudkabel eller ens nånstans att koppla in den. Snackade med receptionen som lovade prata med ”teknikern” och kom tillbaka efter en halvtimma.

Receptionen: ”Technician said loudspeakers are there, there and there” (pekandes ut tre högtalare i taket)

Okej, högtalarna åtminstone identifierade. Men hur koppla in? Receptionen kallar åter igen på ”teknikern”

Tekniker 1: ”Ah, audio cable there” (pekandes på en kabel bakom en panel)

Kabeln visar sig vara en RCA-kabel. Som inte går att koppla in i datorn… Teknikern försvinner. Efter en stund tillkallas en ny ”tekniker”.

Tekniker 2: ”This cable not work in computer…”

Förvisso helt rätt, försöker förklara att det behövs en adapter.

Tekniker 2: ”Ah, converter not possible”

Det finns med andra ord inte en adapter mellan RCA och miniplug i Spanien enligt teknikern. Varpå jag pekar på den del av kabeln som sitter i väggen. I den ändan sitter nämligen…en adapter mellan RCA och miniplug. Jag behöver en likadan sån så kommer det fungera.

Tekniker 2: ”Ah, big problem. Can fix to ten o clock. Maybe”.

Min föreläsning startar 20.00 så det är ingen option. Kom igen nu. En sketen adapter på ett hotell med konferensanläggning?! Några andra högtalare? Nån annan lösning?! Kom igen!

Tekniker 2: ”Sorry, no possible”

Lösningen? En tysk träningsinstruktör på hotellet gick och hämtade sig högtalaranläggning till vattengympan. Det tog tre timmars svensk envishet och en tysk för att lösa ett simpelt kabelproblem.

Lärdom: Lita aldrig på en Klingon eller en spansk hotelltekniker…

Ibland förtjänar man banne mig Manuel-stämpeln här i Spanien. Speciellt när man inte orkar bry sig…

På cykelläger är det istället ”finns det svensk havregrynsgröt på hotellet?” som gäller.

Herre gud, med en dignande frukostbuffé finns det tonvis med smaskiga lokala alternativ men icke – svenska cyklister kan endast på svensk gröt cykla.

Våra arrangörer har gjort ett tappet försök att få vårt spanska hotell att lära sig vad ”groet” är och till och med gjort en fin och superpedagogisk instruktion om hur man går tillväga för att tillverka denna…delikatess. Men dom vägrar.

Och jag måste säga att jag förstår dom. Tapetklister köper man på Bauhaus numera…

Jag åkte med Hasse och Stig i gröna gruppen på deras sexmilarunda. Att gröna turen gick till velodromen i Sineu kan ha liiiiiite med mitt beslut att göra.

Fiiii fanken va kul det är att köra velodrom. Fast jobbigt som bara den!

Nu skall jag strax ha min presentation om Paris-Brest-Paris så det blir en kort text idag.

Efter att ha flanerat runt i den fina byn beställde jag in en pasta pappardelle till lunch. En sån lyx att sitta i skön värme ända nere vid vattnet i hamnen och bara njuta. Jag hann få ner lite tankar till morgondagens föreläsning om PBP också innan jag måste börja bege mig hemåt. När jag gick tillbaka till bilen hittade jag hotellet som vi skall bo på när jag skall till Porto Soller i juli. Personalen hälsade mig glatt välkommen och lät mig titta runt. Det såg superfint ut så en vecka där skall bli riktigt soft.

I ett mindre genomtänkt ögonblick verkade valet att köra fyra mil i bergen bland serpentiner vara ett bättre alternativ än att köra igenom en tunnel och vips vara borta från bergen. Resultatet blev att jag lyckades köra mig till en åksjuka. Inte illa med tanke på att det var jag själv som körde.

Men jäklar va vackert det är i bergen på Mallorca!

Väl hemma hade vi det dagliga guidemötet där vi kollar in väderprognosen och bestämmer vilka rundor som skall köras dagen efter och vilka som ansvarar för vad. Jag står på ”standby” imorgon och skall fylla upp i den grupp som blir störst när våra gäster samlats.

Jag och de två andra guiderna Peter och Stig hann också dra iväg på en liten spontanutflykt till två cykelaffärer innan dom stängde klockan åtta på kvällen. För min del blev det två par snygga skoöverdrag, knävärmare med windstopper framtill och ett par handskar inhandlade. Allt till helt lysande billiga priser.

Peter var mer intresserad av vikten på sadlar. Personalen i affärern i Binisalem (eller Simsalabim som cykelkompisen Nils kallade det) tyckte frågan var fullt berättigad så dom riggade upp en våg och vägde sadel efter sadel. Snacka om service.

Så var en supersoft och skön dag i värmen till ända och den sköna sängen kallade.

Idag blir det åter igen cykling. Vädret är en smula sämre än igår men ändå varmt och soligt. Men som vi säger här nere – i Göteborg snöar det…

Ursäkta den extrema nördigheten, men för Star Trek-nördar måst detta vara Mallorcas tuffaste bynamn…

» Horta

Idag körde vi 115 kilometer med 1227 höjdmeter. Jag har kört i kortärmat tidigare i veckan men idag var första gången som det blev ”äkta kortärmat”, dvs utan vindtröja under. Vädret var helt underbart varmt och soligt och Mallorca visade sig från sin allra bästa sida.

Halvvägs in på rundan klättrade vi uppför berget Randa (555 meter). Uppför var det bara att köra i sin egen takt och mata på, utför swoshade jag ner. Serpentiner utför är livet!

Hastigheten var betydligt högre än de tidigare dagarna så jag fick verkligen bita i och kämpa på för att hänga med. Men förutom några korta dippar så kände jag mig riktigt stark.

De sista milen började tröttheten göra sig påmind i gruppen och jag fick börja ”hjälprytta” en del för att se till att de som började få trötta ben inte skulle hamna på efterkälke i motvinden.

Som vanligt när värmen börjar göra sig påmind så börjar jag koka så smått. Men jag har lärt mig att det funkar att hälla en massa vatten över huvudet. Det blev en rejäl avkylning efter rundan med hjälp av cykeltvättslangen och en stor Monorquina citronglass på baren tvärs över gatan från hotellet.

Fasiken va kul att se att jag pallade att köra såpass snabbt på en så lång distans trots bergskörningen.

Imorgon skall jag ha en välförtjänt vilodag. Skall hyra en bil och göra lite ärenden (dvs åka till cykelaffärer) och se göra det sista på min föreläsning om min satsning på Paris-Brest-Paris förra året som jag skall hålla om två dagar.

Sa jag att det var soligt och varmt idag…?

I baren på grannhotellet där man kan surfa spelar en (om möjligt) ännu sämre trubadur världens mest oinspirerade version av Michael Jacksons Billy Jean på en smärtsamt dålig Eilert Pilarm-engelska.

Gå å lägg dig Christer…

Innan starten i morse där jag skulle vara guide i gula gruppen hade jag ett pirr i magen som närmast kan beskrivas som ”Vätternpirr”. Men en (!!!) mil körd innan jag åkte till Mallorca och sen tre dagar med gröna gruppen hade jag ingen aning om hur min kapacitet att köra snabbt skulle vara.

Eftersom det var regnigt vid starten var det väldigt svårt att välja kläder. Själv velade jag länge med om jag skulle köra i regnjacka och gambla med att det skulle regna hela dagen eller bara vindväst och tippa på en solig dag. Det blev vindväst och dubbla armvärmare.

Det var inte bara jag som haft klädproblem. De som klätt sig alldeles för varmt började kokade ute på banan så jag fick agera ”domestique” och hjälpa till att dra ikapp klungan för de som sackade efter, men det har jag inga problem med, det är bara kul. Och så blir det lite intervallträning som bonus.

Den första delen av rundan hade vi en hejdundrandes medvind och till slut riktigt behaglig sol. Vid ett tillfälle tittade satt vi och småpratade samtidigt som vi höll 38 km/h. Galet! Att vi ofelbart skulle få samma vind rakt i ansiktet på hemvägen var inget man tänkte på just då.

Fikan tog vi i den fina hamnen i Porto Cristo. Tyvärr lever inte fikat upp till den fina omgivningen. Dyrt och inte nåt direkt att skriva hem om (som jag just kom på att jag håller på med nu…).

Under de sista milen i motvinden fick vi upp en riktigt skön fart på de små fina vägarna mellan Manacor och Can Picafort. Fasiken va underbart med fart!! Under en stund på eftermiddagen blev det så varmt att det gick att köra utan armvärmare också. Inte illa alls!

Rundan stannade på 89.5 kilometer med 847 höjdmeter.

Imorgon blir det en tiomilarunda till klostret på berget Randa med gula gruppen. Det är ett skumt berg på 550 meter som poppar upp ur ingenting mitt ute på ”plattmarken”. Jag har aldrig varit där så det skall bli spännande.

Jag är ju inte direkt topptränad just nu om man säger så…

Men när guidechefen Hasse från Kiruna säger på stabil norrländska ”Å Christerrr kör i guuula gruppen imorrron” är det bara att börja kolhydratpanikladda, blanda sportdryck och bita ihop.

Jag kan flyga – jag är inte rädd….

Till idag lovade vädergubbarna på spansk tv att det skulle bli regn. Och det blev det med besked.

När jag vaknade var det halv storm ute och regnet öste ner. Lagom till start hade den värsta vinden gett med sig men regnet fortsatte att falla.

Att säga att många tog ”vilodag” idag är knappast nån överdrift. Gröna gruppen blev fem cyklister stor – två guider och tre gäster.

På grund av det ”svenska” vädret kortades rundan ner och stannade på en bit över 30 kilometer. Stig, som var min guidekollega i gruppen idag, tog oss ut på en massa små fina sidovägar så att vi inte behövde åka på de tradiga stora vägarna.

Dagens mest oväntade händelse var när vi blev jagade av en mallorkinsk hund ute på rundan. Men jag tror han mest var glad att se oss.

Jag rullade vidare ensam efteråt och körde några mil med Marilyn Manson som sällskap i hörlurarna.

På väg hem stannade jag till och kollade när cykeltävlingen som startade i Ariany passerade Can Picafort. Och lyckades pricka in en vurpa på filmen.

Dagen avslutades med en smaskig hagelskur (!!!). Nästan som i Sverige med andra ord…

Men imorgon kommer solen tillbaka till Mallorca!

Den här filmen är filmad från gröna gruppens nerfart i utförslöpan från Betlem in till fikan i Artà.

När man ser de enormt påkostade spanska säkerhetssystemet med en liten ynka tegelstenstor sten fastcementerad vid vägen varannan meter mellan vägen och stupet kan man förstå att vissa inte alls trivs lika mycket som fisken i vattnet som jag.

Ps. Den ”kuliga” videoeffekten på grund av fukt på linsen bjuder jag på…

Tjejen ur kabinpersonalen var som en spansk Papa Dee. På epo…

Meddelande på spanska: Ra-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta. Gracias!
Meddelande på engelska: Ra-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta. Thaaaaank yooooo.

Det var stört omöjligt att höra vad sa förutom det där sista ”thaaaaank yoooo” som avslöjade att dom just försökt meddela nåt på engelska, men jäklar va imponerande att man kan snacka så snabbt!

Perfekt med tanke på att jag kom till hotellet en bit efter midnatt och var klar med mekandet av cykeln vid tvåtiden på morgonen i morse.

Ena stunden hade vi underbar medvind för att vid nästa sväng få motviden som en rejäl smäll på käften.

Ett stort gäng slynglar från Lygnens Venner är på plats och precis som vanligt när cowboycyklisterna är i farten så vurpas det. Thomas vurpade på sin första runda i förrgår men var uppe på cykeln igen och åkte med i min grupp idag.

Från Hisingens CK är vi bara två stycken på plats än så länge, men på fredag kommer några till ner.

Dagens välkomstmöte blev en uppvisning i ”jag-kan-prata-högre-än-dig” när vi guider så gott vi kunde försökte överrösta 100 galet högljudda spanjorer. Varför prata med varandra över bordet när man kan skrika liksom…

Imorgon skall vi ut och köra i lite mer kuperad terräng när jag och Bosse skall vara guider för gröna gruppens tur över ett bergspass (vilket låter betydligt värre än det är i verkligheten…) och sen vidare till toppen på Betlehem.

Underbart att vara på plats. Men nu – mot sängen!

Jag som trodde Charlotte Perrelli var höjden av irritation i musikväg. Men här i Spanien har hon inte en chans.

För nu har jag suttit och slölyssnat på killen som kör spansk klassisk turistmusik till ackompanjemang av fusksaxofon och fuskkastanjetter på synten, trummaskiner och med skönt strandraggarsug i rösten som han dessutom lagt på två ton eko på. Oslagbart irriterande…

Charlotte Perrelli kom tillbaks – allt är förlåtet!

Kroppen kändes alldeles tung vid frukosten så det blev bara lite pannkakor med honung och juice. Cykelsuget var oerhört frånvarande så jag började packa ner cykeln inför hemresan i eftermiddag. Det kändes bara dumt att utmana ödet mer än nödvändigt med tanke på morgondagens första kvalificeringslopp över 200 km i Skåne inför Paris-Brest-Paris.

Nej, resten av dagen kommer jag att spendera i sängen med att kolla på de filmer jag har med mig i datorn och packa ner cykeln och kläderna. Att det åter igen regnar ute gör inte direkt det beslutet svårare…

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!

Innan frukosten fick jag ännu en gruvarbetarmassage av massören Niclas som fullständigt massakerade mina stackars ben. Skönt!

Jag, Nils och Alexander fixade en hyrbil så att vi kunde ta oss ut på ön och slappa. Det blev ännu en vända till sheizarens stora affär i Alcudia där jag köpte två av deras snuskigt billiga undertröjor med windstopper i. Efter det rullade vi vidare till affären i Binissalem, fast den här gången hittade jag inget kul. Alexander var på sitt bästa Borat-humör och köpte en cykelkeps från det kazakiska laget Astana.

Luchen åt vi i restaurangen som ligger vägg i vägg med cykelaffären. Det är en spansk variant av en ameriansk diner komplett med ruffiga typer och servitriser som tuggar tuggummi och har peircingar. Stort cred till vår servitris som inte vek en tum från att snacka sin spanska. Tryckta menyer på spanska, engelska och tyska är för fjantar. Nej, här rabblades menyn upp med kulsprutetakt. Vi uppfattade ordet ”ravioli” i slutet av meningen och sa ”Si!”. In kom en helt okej portion tortellini. När vi ätit upp den var vi lagom mätta, men då togs tallrikarna bort och en rejäl portion av nåt som liknade moussaka med spenat in. Riiiight. Tydligen hade vi bestält nåt mer. Bara att äta. Och när den portionen var klar rabblades en ny harang upp med ordet ”postres” i. Efterrätt alltså… Vi hade helt enkelt beställt in en trerätters lunch av grovarbetarstuk. Oh boy… Vi gjorde vårt bästa att se världsvana ut när hon upprepade sin ”ra-ta-ta-ta-ta”-presentation av efterrätterna och sa ”Si!” när hon nämnde ”helado”. Och på bästa ”barnen med på Ikea”-stil fick vi var sin stor strutglass. Det kändes lite som man fick den som belöning för att man var så duktig och åt upp resten av maten.

Proppmätta fick vi in notan. Okänt antal tusen kalorier god men stadig mat gick på sex och ett halvt euro. Zippediduda!

Sen fortsatte vi till den franska sprotbutiken Decathlon där jag hittade ett par windstopperstrumpor för 150 kronor. Höjdare!

Resten av dagen spenderades i Palma där vi gick runt och softade, genomled skum folkdans från olika delar av världen på folkdansfestivalen som pågår i hela Palma och fikade. Vädret blev helt grymt under dagen så vi kunde gå runt i tshirtar. Härligt!

Så en dag som startade i hällregn blev trots allt riktigt trevlig och avslappnad. Det behövde vi!

Imorgon är sista dagen på Mallorca. Kanske blir det en kort runda för att komma upp i 100 mil, men nu på kvällen har det börjat klia lite oroväckande i min hals. Det har jag inte tid med…

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!

Regn var utlovat under dagen så jag startade med lösben, skoöverdrag, vindväst och lösärmar. I Camelbaken låg långfingrade handskar, ärmar till vindvästen och ombyte av cykeltröja, undertröja och strumpor. Här skulle det banne mig inte frysas en gång till!

Men redan efter några kilometer stannade vi för en punka, och då åkte vindvästen av eftersom jag höll på att koka upp. Tre av Lygnarna ville köra själva så dom lämnade gruppen.

Allt eftersom dagen gick och värmen steg plockade jag av mig plagg efter plagg, vilket gjorde att Camelbaken till slut blev fylld till bristningsgränsen med kläder. Bröderna Augustson körde med sina vinterjackor och hade ingen möjlighet att ta av sig dom. Hur dom överlevde dagen vette tusan för dom var rejält vita i ansiktet stundtals.

Jag fick en riktigt sur svacka efter sju mil eftersom jag slarvat med drickandet och ätandet (idiotiskt!!) men efter några Enervittabletter och en energibar kom krafterna tillbaka.

Första stoppet blev i den jättefina hamnen i Porto Christo. En boccadillo med serranoskinka och hysteriskt gul ost och en Coca Cola gick lös på 10 euro. Gott, men rena rånet!

Efter att ha kört ute på landsbygden under hela rundan dök vi plötsligt in på strandpromenaden i S’Arenal med sina tusentals hotell, discon och baren. Klart surrealistiskt.

Allt eftersom vi svängde norrut fick vi vinden i ansiktet. Joakim Adolfsson, Nils Tanaka och våra grymma ledare gjorde ett rejält jobb med att ta långa förningar med ett skönt tryck i pedalerna. Vi riktigt flög fram stundtals.

Lunchfikat blev i Lluc Mayor där jag åt världens godaste Calzone som sköljdes ned med två Coca Color och en liter vatten. Summa summarum sju euro. Snacka om skillnad i valuta för pengarna! Och så gooooott!!

Resten av vägen hem låg Bengt Asplund från Örebrocyklisten längst fram och verkligen tokbombade och vi andra gjorde vårt bästa att hänga med.

Vi gjorde lite justeringar av banan som gjorde att rundan inte blev riktigt 20 mil. Mätaren stannade på 194 kilometer. Men med en snitthastighet på 28 km/h så gjorde det liksom inget. Snabbare än så här lär jag aldrig köra en 20-milare…

Regnet då? Icke! Vi såg lite svarta moln i horisonten men fick idel sol på rundan.

Ett av målen med min Mallorcavistelse var att komma upp i 100 mils cykling. Imorgon blir det en kort lugn runda på 5 mil så att jag kommer upp till det målet. Härligt! Sen blir det att slappa och ta det lugnt så att krafterna finns att klara av helgens första kvalificeringslopp på 200 km i Skåne.

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!