Ibland är det svårt att hålla sig för skratt. Som när jag åter igen får se att mitt namn figurerar i förslag från distrikt ute i landet till SCF’s årmöte, trots att jag med önskvärd tydlighet påtalat att jag är lika intresserad av arbete i det sammanhanget som att ta uppdraget som positivitetscoach för surpupporna i Metallica. Den här gången har man tydligen tänkt sig att jag skall sitta i en arbetsgrupp kring idrottslyftsmedel. Jag vet inte ens vad det innebär, men tillfrågad om det har jag absolut inte blivit.
Jag tycker faktiskt att det känns en smula otrevligt att mitt namn figurerar i ett sammanhang som jag uppenbarligen inte är det minsta intresserad av. Flera av oss som nu är föreslagna har aldrig tillfrågats och är alla lika förvånade och undrande över vad man pysslar med i SCF, eller åtminstone vissa individer i SCF.
Och för övrigt så tycker jag att SCF verkar vara helt ute och cykla i många andra sammanhang också. Motionsdelen av cykelsporten i Sverige drar in avsevärda summor till SCF, men tacken motionärerna får är ”tack för det, men räkna inte med en spänn tillbaka. Extra tydligt blev det när det framgick i kallelsen till årsmötet att man inte anser att vi motionärer är mer än just dumma spån som skall mjölkas på pengar. Och med snacket om motionslicenser som tydligen planeras bli verklighet under 2009 känns det banne mig som om botten i nådd som Timbuktu skulle uttryckt det.
Tanken som knådats fram i SCF’s tankesmedja är, enligt vad som diskuteras flitigt bland klubbarna, att man som motionär skall tvingas lösa en ”licens” på strax över 100 kronor för att ens få starta i ett motionslopp. Utöver startavgiften alltså. Då skall man komma ihåg att SCF redan drar in runt en tia per startande i ren ”skatt”. För försäkringsdelen som man så ofta framhäver är egentligen bara några futtiga kronor.
Anledningen till snilledraget med motionslicensen? Att se till att motionscyklandet stimuleras i Sverige? Tyvärr inte. Med det totala fokuset på elitcykling som verkar råda inom SCF för tillfället skall pengarna gå till att fostra fram nya OS-förmågor.
Ingen vill ha fler OS-medaljer mer än mig, men inte med en jäkla smygskatt. Bah humbug!
Nu tror jag dock inte att detta är nåt större problem eftersom människan brukar vara ett påhittigt släkte. Nåt säger mig att väldigt få motionsklubbar som arrangerar motionlopp kommer finna sig i detta utan snarare kommer hitta vägar runt SCF. Den som gapar efter mycket…
På Active Wellness där jag kör som cykelinstruktör brukar man försöka ordna event lite då och då med specialklasser.
Tisdagen den 31 mars är det dags för mitt specialpass – då skall vi in i proffsklungan och härja. Det blir tunga berg som skall bestigas, utbrytningar som skall hämtas hem och en och annan spurt som skall vinnas.
Så var det tisdag igen – dags för veckans pass som instruktör på Active Wellness.
Den här veckan blir det ett videopass där vi bland annat kommer köra lagtempo tillsammans med US Postal och försöka komma loss från Janne Ullrich i bergen. Och massor mer.
Vill du också köra? Ring till receptionen på Active Wellness och boka plats. Just nu finns det några få platser kvar.
Påstådd systematisk doping av herrteamet och en hel rad cyklister som erkänt doping i teamet blev till slut för mycket för huvudsponsorn T-Mobile som nu beslutat sig för att dra sig ur cykelsporten med omedelbar verkan.
Det är svårt att gråta över beslutet, men jag tycker förbaskat synd om svenska Emilia Fahlin som kom med i damteamet förra året.
Ingen idé att ödsla fler ord på gubbarna än det jag brukar summera dom med – knarkare…
Vad tycker du? Skriv gärna på mitt Cyklister mot doping-upprop.
Ojojoj! Nu har vi kört i 22 timmar här i Göteborg!
Alldeles nyss kämpade sig cyklisterna upp för Alpe d’Huez tillsammans med Armstrong och Ullrich. Självklart svarade alla “JAH!” när vi var T-Mobile och jag frågade om alla mådde bra.
I mål gick vi så klart som Armstrong efter att ha gett Ullrich den berömda “looken” i den brantaste delen av backen.
Ni kör vi i mål med Maria som ledare. Bara två timmar kvar av spinningdygnet!
Det saknas bara en pyttig tusenlapp för att nå upp till insamlade 50.000 kronor. Det är så klart inte för sen att hjälpa oss den sista biten. In på insamlingssidan med er!
Matilda har varit på språkresa i tre veckor och därför missat alla etapper av touren. Men mediacentret har gått varmt och spelat in allt i väntan tills hon kom hem.
Idag var det dags att kolla ikapp så vi körde ett rejält Tour de France-marathon som startade klockan nio i morse och slutade sent på kvällen. Det började med att vi åt frukosten under prologen och sen rullade det på till sena kvällen.
Coolast hittills är Robbie McEwens spurt på första etappen där han ända fram till sista metrarna inte ens verkade finnas med där framme och plötsligt kämpade sig förbi med armbågarna och benen och spurtade förbi alla.
Anders Adamssons färgstarka beskrivning av när han upptäckte att Vacchi hade sina cykelbyxor ut och in på deras morgonrunda kommer säkerligen bli lika klassisk Eurosport-historia som Vacchis kommentering när Armstrong drog ifrån Ullrich & Co i foten av L’alpe d’Huez för några år sedan.
TV-producenterna verkar ha tröttnat på att visa Didi Senft, aka Djävulen, som alltid brukade dyka upp i sändningarna från etapperna tidigare men idag fick man med en Boratkopia som sprang med cyklisterna i backen.
Att han dessutom viftade med en Astana-tröja (laget har sponsorer från Kazakstan) var ju helt klockrent!!
Jo, en sak till. Fransmännen måste vara världsbäst på att producera cykling på tv. Fy fasiken en sån skillnad det är på sändingarna från touren och från t ex Giro d’Italia. Och ohotade i toppen som bästa kommentatorer är så klart fortfarande svenska Eurosports Anders Adamsson och Roberto Vacchi.
Den tyska före detta Pro Tour-cyklisten och vinnaren av Paris-Nice 2004 Jörg Jaksche (han kör idag för det ryska teamet Tinkoff Credit Systems som kör i divisionen under Pro Tour) har lovat komma med en rad dopingrelaterade avslöjanden i Der Spiegels nummer som kommer ut nu på måndag.
Jaksche är inblandad i Operación Puerto-härvan och misstänks vara den cyklist som går under kodnamnet Bella Jorg, vilket han dock förnekar.
Enligt förhandsrapporterna kommer Jaksche inte erkänna att han dopat sig men han lovar avslöja hur det går till i proffsvärlden med dopingen.
Så har Jan Ullrich, lokomotivet från Rostock, till slut beslutat sig för att hänga upp cykeln en gång för alla.
Efterverkningarna från den spanska dopinghärvan Operación Puerta gjorde det omöjligt för honom att få jobb som aktiv cyklist på en vettig nivå. Mycket kring Operation Puerta är mer än lovligt snurrigt och ännu har han faktiskt inte blivit fälld som ett resultat av allt hallabaloo. Om man som utomstående ska säga nåt om Operación Perto så blir det väl ”kom igen nu Spanien!!”.
Jag brukar kalla Jan Ullrich för cykelsportens Cliff Barnes, ni vet han i Dallas som så gärna ville bli som JR men inte riktigt fick till det. Men man gillade honom alltid ändå liksom. Så har Jan Ullrich alltid varit för mig. Visst ville man att Armstrong skulle ta etappsegrarna. Fast samtidigt hoppades man att Ullrich skulle finnas där bakom och hetsa som satan så att det blev spännande.
Bästa Ullrich-minnet för min det är det som brukar kallas ”The look”, dvs rycket i sista stigningen upp till Alpe d’Huez på Tour de France 2001. Armstrong har legat sist i klungan och hängt med huvudet hela dagen och till och med åkt snålskjuts med servicebilen. Vacchi och Adamsson är helt övertygade om att Armstrong är rökt för etappen och kanske till och med hela touren. Jan Ullrich och hela T-Mobile tänker likadant och börjar köra som tokar för etappsegern. Man har ju chansen att hänga av självaste Armstrong!
Så kommer den sista backen. Alpe d’Huez… Tjugoen sanslöst klassiska serpentinsvängar och sedan målgången. Och plötsligt så ligger Armstrong framför Ullrich….vänder sig om….tittar Ullrich i ansiktet och sticker iväg. Armstrong hade medvetet bluffat hela dagen och nu fick han rejäl utdelning. Ah, det är så bra att man får gåshud till och med sex år senare! Och inte blir det sämre när man hör Roberto Vacchis klassiska smått hysteriska referat från händelsen.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Självklart är Lance Armstrong den egentliga huvudpersonen i den här episoden. Men vad hade historien varit utan Jan Ullrich? Lika spännande som Dallas och JR utan Cliff Barnes.
Ullrich meddelade igår att han kommer fortsätta inom sporten, fast som rådgivare för det mindre teamet Volksbank.
Tack för alla åren Janne!
Ps. Man bör kanske tillägga nåt som många brukar glömma av. Han lyckades faktiskt vinna tävlingarnas tävling, Tour de France, en gång och en herrans massa andra tävlingar. Grabben kan helt klart trampa cykel…
Denna artikel publicerades ursprungligen i juli 2005 på Hisingens CK’s hemsida
Dagen startade med sanslöst grym frukost från vår ”husmor” Märta som vi hyr rummet av. Förutom olika sorters bröd och pålägg hade hon lagat gröt med hemgjorda sylter (jordgubb/rabarber. Mmm….). Till filen bjöd hon på bär plockade i den egna trädgården. De vita smultron var kanon. Det fanns också olika sillar att välja mellan. Mumma!
Men sen kom den eviga cykelfrågan – vad tusan man ska man ha på sig? Väderrapporten på TV pratade om 19 grader och sol men en titt ut ur fönstret sa nåt helt annat. Den enda färgen som syntes på himlen var en kompakt grå. Huuuu. Svårt läge…
Efter den obligatoriska inskrivningen på morgonen blev det lite ”mingel” för att prata med de klubbkompisar man hittade och andra som man träffat tidigare på olika lopp. Lisa G som tänkt köra häften av dagarna valde att stå över första dan efter att ha varit och springit O-ringen. Alexandra kommer också köra hälften av dagarna men var med till start idag. Kul också att se att klubbens gladaste ansikte, Håkan L, lyckats komma loss från jobb och andra plikter och fanns på plats i starten.
Efter genomgång av speakern över vad som gällde för dagen (stopp-plikt måste efterlevas och diverse grusvägar pga nya bansträckningar pga Gudrun) var det dags för start med regnet hotfullt hängande i luften. På M6 är det mass-start som gäller. Jag, Raymond och Magnus E valde att starta i de bakre leden eftersom vi tänkt ta det lugnt första dan.
Man fattade ganska snart att det inte är prydliga klungor som gäller utan lite mer ”den som orkar kör”. Ena stunden enpar, nästa tvåpar och sen plötsligt RYCK!!! Helt klart ovant, men ganska kul. Eftersom vi startade valde vi att passera den sista klungan efter att ha sagt den obligatoriska ”Allez! Allez!” till Annie.
För att komma ikapp nästa klunga fick vi tre igång en grym lagtempokörning med 30-sekundersdragningar. Sån stil! Så efter en stund var vi ikapp den klungan som vi sen valde att hänga på fram till första depån efter 50 km. Även här var det snarare ”linjelopp” som gällde än parkörning bland de 30-35 cyklisterna. Omkörning till höger? Right on! Omkörd på båda sidorna samtidigt? Inga problem alls. Stenhård körning så snart man kom längst fram? Självklart! Actioncykling helt enkelt. Men va tusan. When in Rome… Det var bara att anpassa sig så efter en stund var man inne i vad som gällde. Man fick helt enkelt hålla koll sex-sju cyklister framåt för att ha koll på vad som var på gång i klungan. Och….så kom regnet. Och som det regnade…
Det var riktigt bra tryck i klungan med snitt på en bit över 30 knyck de första fem milen. Tyvärr splittrades klungan i första depån. Vi tappade också Raymond som valde att rulla vidare istället för att fylla på förråden.
Den actionfyllda cyklingen de första fem milen hade haft den negativa effekten att jag inte hunnit äta och dricka ordentligt. Så dippen som kom efter den första depån kom som ett brev på posten. Att det blev betydligt mer kuperat med backar som bara verkade peka uppåt gjorde inte saken bättre. Boom! Soppatorsk! Red Alert. Så jag släppte Thomas och Magnus och la in lättaste växeln och gnetade på i backarna med planen ”jag låter min vikt jobba för mig i nerförsbackarna som [b]måste[/b] komma förr eller senare. Dom kom visserligen senare :) men efter de första långa goa backarna kom jag ikapp Magnus i alla fall som hittat en annan cyklist att köra tillsammans med. Underbart att kunna ligga bakom på rullen och vila sig! Vi tre kämpade vidare och hade precis kommit ikapp ett gott gäng som vi skulle köra med när jag tittade ner. Och glömde att jag hade glasögonen upp epå hjälmen, där de inte sitter speciellt bra. Så det var bara att stanna. Typiskt när vi just jobbat ikapp gruppen. Men så ser jag att Magnus vänder och väntar på mig. Visst är det underbart med trevliga klubbkompisar!!
Vid andra depån serverades pannkakor med sylt. Mumma. Dom satt fint! Thomas satt och mumsade på sin tallrik pannkakor när vi rullade in i depån. Och efter en stund kom Raymond in. Som borde…kommit före oss. Det visade sig att han kört en stund på en usel grusväg på grund av en ”kreativ” skyltning från arrangörernas sida. Så när vi rullade iväg var vi fyra hck-are som jobbade tillsammans. Eller snarare tre som jobbade och en (jag) som ”fjuttdrog” eftersom krafterna inte kommit tillbaka riktigt ännu. Men vi pinnade på riktigt bra och fick igång en skön lagtempokörning. En sån fröjd att köra med kompisar man kört med innan. Allt liksom bara…rullar på. Thomas var nog den enda av oss som växlade [b]ner[/b] i backarna. Man riktigt hörde hur cykeln klagade över brutalbändandet när han ”Ullrichade” i backarna. Hög kadens? Icke! :D
Med 29km/h i snitt rullade vi in i målet med 14.4 mil i benen och hur många liter vatten som helst i kläderna.
Eftermiddagen spenderades med ätande av nybakt sockerkaka som vår husmor bakat, pizzaätning på stadens pizzeria och TV-tittande för att se sammandraget av årets sista etapp av Tour de France (heja Lance!).
Nu ska cykeln kollas igenom, kedjan oljas och sen är det sängen som gäller så att min stackars kropp är redo för ännu en dag i sadeln imorgon i trakterna runt Laholm.
Påstådd systematisk doping av herrteamet och en hel rad cyklister som erkänt doping i teamet blev till slut för mycket för huvudsponsorn T-Mobile som nu beslutat sig för att dra sig ur cykelsporten med omedelbar verkan.
Den tyska före detta Pro Tour-cyklisten och vinnaren av Paris-Nice 2004 Jörg Jaksche (han kör idag för det ryska teamet Tinkoff Credit Systems som kör i divisionen under Pro Tour) har lovat komma med en rad dopingrelaterade avslöjanden i Der Spiegels nummer som kommer ut nu på måndag.
Så har Jan Ullrich, lokomotivet från Rostock, till slut beslutat sig för att hänga upp cykeln en gång för alla.
Bästa Ullrich-minnet för min det är det som brukar kallas ”The look”, dvs rycket i sista stigningen upp till Alpe d’Huez på Tour de France 2001. Armstrong har legat sist i klungan och hängt med huvudet hela dagen och till och med åkt snålskjuts med servicebilen. Vacchi och Adamsson är helt övertygade om att Armstrong är rökt för etappen och kanske till och med hela touren. Jan Ullrich och hela T-Mobile tänker likadant och börjar köra som tokar för etappsegern. Man har ju chansen att hänga av självaste Armstrong!
