Under fredagens etapp av Tour of California ”attackerades” Lance Armstrong av en kostymutklädd åskådare som protesterade mot den enligt honom dopade Armstrong. Lance fick in en smäll på mannen men körde lugnt vidare.
Målet var så klart att förlöjliga Lance, men i sluändan blev det bara soffpotatisen till åskådare som blev löjliggjord. Ända bort till Sverige.
Idag när jag vaknade var jag inte helt säker. Hade jag verkligen sett Ivan Basso, Floyd Landis, Tyler Hamilton och en drös andra doparcyklister köra en stor tävling och bli hyllade? Eller hade jag drömt en mardröm?
Tyvärr var det det senare. Cyklister som jag trodde man för alltid var rökta i tävlingssammanhand körde verkligen gårdagens prolog. Och blev hyllade av amerikaner som hjältar.
Lite som när Bobby Ewing i Dallas först var död för att sen dyka upp lite hopptralala ett år senare i duschen och allt bara var en dröm. Fast i det här fallet en mardröm då…
Det är inte med så lite skadeglädje jag konstaterade att Floyd Landis körde helt makalöst uselt och gick in på mer än 40 sekunder sämre tid än etappvinnaren. På en sträcka på 3.2 kilometer.
Och att Ivan Basso kör för Pro Tour-laget Liquigas känns bara helt jäkla fel.
Sändningarna som arrangörerna själva fixar på nätet är förresten helt okej. Kommentatorerna är inga Vacchi/Adamsson, men helt klart godkända.
Tydligen är det dags för Svenska cykelförbundet att ha årsmöte och välja en ny styrelse. Ända sen jag var med på ett möte med ”pamparna” inom förbundet på första Svenska Cykeldagarna för några år sedan var jag helt bestämd på en punkt – i det förbundet sätter jag inte min fot.
I mina ögon fullt med makthungriga gubbar och hääärligt intrigerande mellan ledamöterna som ibland ter sig, för en utomstående, som om hämtat från en sämre klassens bananrepublik (om det nu finns olika klasser bland bananrepubliker).
Detta har jag med önskad tydlighet också framfört de gånger jag hört ”du borde vara med i förbundet och förändra från insidan”. Det låter mest som ett självmordsuppdrag som bara kan leda till magsår och spruckna illusioner. Bättre att cykla och ha kul, tycker jag.
Så när jag de senaste dagarna hört från flera personer att jag tydligen, uppenbarligen mot min vilja, blivit nominerad till SCF’s styrelse kan jag inte annat än att skaka på huvudet, le lite smått och gå och träna. Nej, jag vill inte vara med. Jag blir hellre trafikansvarig i Bombay.
TIll SCF’s valberednings ära får man ju kanske ge att dom faktiskt inte tog med mig, eller ens frågade mig. Men till den/dom som föreslog mig kan det kanske vara läge med en liten dopingkontroll. Om magic mushrooms inte är med på WADA’s förbjudna lista är det dags nu…
Vad jag däremot tycker är konstigt är att man genom att ta bort den enda i dagens styrelse som har det minsta intresse för motionscyklingen och bara verkar fokusera stenhårt på tävlingscykling, samtidigt som man har som förslag att man skall införa en motionslicens som kommer innebära att alla, såväl Kalle 5 år som de vanliga motionärerna, kommer behöva lösa en dyr licens för att ställa upp i ett enda lopp. Anledningen? Mer cash in till SCF så att man kan ha fler elitsatsningar.
Lance Armstrong premiär på Tour Down Under närmar sig med stormsteg. Men vad gör han idag?
Vill du vara superuppdaterad på vad cykellegenden gör kan du följa honom på Twitter där han skriver små korta meddelanden under dagarna. Då får man t ex reda på när han testats för doping. Vilket han fortfarande blir testad för om och om igen.
Men…är det verkligen Lance som skriver i den andra ändan? Enligt folket runt Armstrong är det verkligen han och inte nåt wannabe-fan som skriver.
Nu höjs åter igen röster om att dopade cyklister skall stängas av på livstid, bland annat från Eurosports kommentator Roberto Vacchi. Och så tyckte förbundsmänniskor att mitt dopingupprop Cyklister Mot Doping för två år sedan var utopiskt och för hårt. La-di-daa…
Dopingavslöjandena inom cykelsporten är som en irriterande repig stenkaka – man kommer tillbaka till samma ställe hela tiden. Om och om igen. Ska det aldrig ta slut?
Trots hot om fängelse, ett års lön i böter och uteslutning av egna teamet fortsätter töntarna till crackheads att dopa sig.
Senast i raden av avslöjade crackheads är Moises Dueñas i Barloworld. Och åter igen handlar det om EPO. När ska dom börja fatta….?
Det är ju inte svårt att förstå att existerande sponsorer drar öronen (och pengarna) åt sig och att nya sponsorer är lika svåra att hitta som en nertonad lack på en Colnagocykel.
Det blev inget utslag den 24 mars i fallet Floyd Landis från CAS som utlovats tidigare.
Istället säger man att mer tid krävs eftersom det presenterade bevismaterialet är så omfattande. Det nya datumet för besked i fallet är inte mer exakt än ”juni”.
Under tiden kommer Floyd börja tävla på cykeln igen, fast denna gång i den del av sporten han en gång startade i – mountainbike. Men för att slippa undan UCI kommer han att köra åtta tävlingar i en långdistanscup som inte lyder under de vanliga förbunden. Första loppet körs i Tennessee den 19′e april.
Idag är det dags för sista avsnittet i realitydramat Floyd Landis. I alla fall vad gäller den del av hans liv som handlar om dopinganklagelserna efter Tour de France 2006.
Landis har nått sista rättsliga instansen för sitt fall – CAS (Court of Arbitration for Sports) där hans fall kommer prövas en sista gång.
Förhören kommer ske bakom lyckta dörrar och beslutet meddelas den 24 april.
För att använda ett klassiskt citat från MER-reklamen: ”The world is listening…”
Påstådd systematisk doping av herrteamet och en hel rad cyklister som erkänt doping i teamet blev till slut för mycket för huvudsponsorn T-Mobile som nu beslutat sig för att dra sig ur cykelsporten med omedelbar verkan.
Det är svårt att gråta över beslutet, men jag tycker förbaskat synd om svenska Emilia Fahlin som kom med i damteamet förra året.
Ingen idé att ödsla fler ord på gubbarna än det jag brukar summera dom med – knarkare…
Vad tycker du? Skriv gärna på mitt Cyklister mot doping-upprop.