Helt ärligt så smakade det ungefär så här:

Nä, min konsumtion av Coca Cola kommer troligtvis bli avsevärt lägre framöver än den varit tidigare år. Får vi hoppas i alla fall.

Hej 2009! Nu kör vi!

Då…efter sex och en halv månaders Coca Cola-torka skall jag bara njuuuuta. Firade loss ordentligt och köpte den godaste varianten av Coca Cola, dvs glasflaskorna.

Mums!

Bara ett halvår kvar nu…

Och det är bara att konstatera två saker:
1. Det går att leva utan Coca Cola. Jag har lyckats hålla mig ifrån att dricka en enda droppe under de här två veckorna.
2. Det är astrist att inte få dricka Cola Cola. Fredagspizzan som jag brukar se fram emot annars känns helt meningslös utan en burk iskall röd Coca Cola. Pizza och kallt vatten är som en Colnago med Shimano. Fel…

Men det är bara att kämpa vidare…

Jag har mina aningar och planerar min ondskefulla hämnd.

Be afraid. Be very afraid.

Hittade en Coca Cola-lastbil på gatan utanför jobbet. Styggt!

Vill jag fortfarande ha en kall burk Coca Cola? Dagligen. Flera gånger.

Har jag druckit Coca Cola (eller för all del annan läsk) under veckan som gått. Icke!

Hurra för mig!

Men…nu är det slut på det roliga!

Var finns närmsta vattenkran?!

Varför? Tja, inte tusan ligger det i min linje att inte krypa uppåt i vikt igen att bälga i mig så mycket Coca Cola som jag gör. Gratis läsk på jobbet tillsammans med gravt Coca Cola-beroende är lömskt, för att inte säga rent korkat.

Så igår – out of the blue – beslutade jag mig för att sluta dricka Coca Cola. Såväl röd som vit under resten av året.

Nu står den där i kylen – Coca Colan som skall bli den sista. Den får stå där fram tills det är dags för fredags-after work på jobbet i eftermiddag. Då skall den avnjutas! Och efter det skall det stå vatten på menyn.

Om det kommer funka? Det vet man aldrig. Men med tanke på att jag bestämde mig nån gång i lågstadiet att jag aldrig aldrig aldrig skulle dricka alkohol och har hållt det ända sen dess så borde det ju finnas ett visst mått av envishet i den gamle gubben.

Rapporter om ”avtändningen” följer…

Trots att vädret var grått och trist var vi hela 27 cyklister som drog iväg från Göteborg en stund efter nio på morgonen.

De första sju milen upp till Skärhamn gick så snabbt att vi var och sniffade på minimumgränsen. Men efter att vi proppat i oss en massa goda och nybakta bullar vid stämplingen vid bageriet i Skärhamn sprack den stora gruppen upp i mindre grupper.

Jag körde på en sten så att det small till ordentligt i framhjulet men inget verkade gått sönder. Ett smärre mirakel för det lät verkligen som ett pistolskott. Men efter en stund märkte jag att styret vridit ner sig så att jag satt i nån slags ”dragster-ställning”. Men det var bara att justera vid nästa stämpling i Ellös.

I Ellös började det gapa tomt i många av våra magar så vi bestämde oss för att stanna till vid Christers Pizza i Henån nån mil längre fram på banan. Där brukar pizzan smaka mumma och bemötandet vara på topp.

Väl framme vid pizzerian började varningsklockorna ringa direkt. Kvinnan bakom disken fick en mindre stroke när hon såg oss och började orera osammanhängande om att ”det går inte måste ni väl förstå” och liknande. Det satt fyra gäster i matsalen och hon var stressad bortom vett och sans. Undrar hur det är när dom har fullsatt…

När hon lugnat ner sig en smula och insett att vi faktiskt ville äta och inte bara stämpla (som tydligen var extreeeemt jobbigt) fick vi, halvt på nåder, sätta oss ner och beställa. Efter en ganska lång väntan kom en pizza modell mindre (men väldigt ”välbakt”) och ett glas Coca Cola utan kolsyra in. Nåja… Energin behövdes i magen så det var bara att äta. Men Christers Pizza i Henån kommer inte direkt stå högt på min lista vid framtida rundor till Henån…

Eftersom färjan mellan Svanesund och fastlandet bara går en gång i halvtimman blev det lite race milen till Svanesund för att slippa vänta en halvtimma på nästa. Väl på färjan märkte Jonte att en eker gått av i hans bakhjul.

När vi började köra mot Göteborg från Svanesund började jag känna av en rejäl sömnighet. Jag brukar visserligen få en trötthets-dipp efter 16-17 mil men sömnighet? Jag fick verkligen bita i och var fantastiskt glad över alla de i gruppen som fortfarande hade krafter kvar och drog långa sträckor. Att svänga in på gatan vid klubblokalen strax efter halv sju var underbart.

Väl hemma åt jag middag och tog ett långt varmt bad innan jag somnade. Och idag, dagen efter, har en skön rigor mortis infunnit sig i stora delar av kroppen.

Hur fasiken cyklade jag 100 mil till förra året?!

Under väldigt många år var jag fanatisk Coca Cola-anhängare.

Men efter ett besök på deras musum ”World of Coca Cola” i Atlanta var det inte lika roligt längre. För maken till svulstigt och amerkanskt flaggviftande museum får man leta efter.

Cola-drickandet fortsatte men sen dess funkar det lika bra med Pepsi.

Den här seriestripen hittade jag på den alltid lika underhållande bloggen Text.nu.

Tack till bloggen text.nu som tipsade.

Att slinka in på CykelCity efter jobbet eller på lunchen måste vara det närmsta man som cyklist kan komma engelsmännens ”jag svänger förbi puben en stund”.

För det mesta hittar man en massa andra cyklister man känner som också finns där och snackar bort en stund, klämmer på lite nya cykelprylar och nästan alltid går därifrån med nåt nytt kul som man hittat. Att gänget som jobbar där också är toppenbra är så klart en viktig anledning till att man trivs.

Som kronan på verket – en hund bakom disken som heter Fausto, efter den stora Fausto Coppi.

Det enda som saknas är en kyl fylld med Coca Cola, en espressomaskin och kanelbullar så att man kan få sig en fika när man är där. Får föreslå det för dom. För vad vore cykling utan den heliga fikan…?

» CykelCity

Jag klickade på bilden för att få se den i en större variant och visst var det så. Men så tittade jag lite mer noggrant och såg att det var två svenskar med på bilden. Jajjemen.

Och så tittade jag ännu lite mer noggrant. Och…där var ju jag!

Jag är cyklisten med de svart/röda kläderna till höger om den vitklädda cyklisten.

De övriga svenskarna är, tror jag, (från vänster till höger) Torbjörn från Stockholm (gulblå tröja), Mogens (gulblå), Henry (gul jacka), Leo (rödblå) och Marie från Katrineholm (gulblå).

Coolt!

Det är inte helt lätt men kan behövas…

En annan som lagt av med cola är Maradona. Fast nåt säger mig att hans ”cola” var av en lite mer dödlig sort.

I dagens Aftonbladet hittade jag en artikel om en annan man som troligtvis också kommer sluta dricka Coca Cola…

Tack till Jack Hansen som tipsade om Maradonabilden

Och istället för de fyra burkarna Coca Cola om dagen jag njutit av de senaste månaderna har ersatts med några glas gott vatten. Till och med lunchen blev enormt nyttig.

Men nu fattar jag vilken sucker för socker jag blivit. Suget efter att gå och hämta en näve pepparkakor, gräva fram en skön hög godis och svepa ner det hela med en burk röd Cola är enormt.

Jag är inte rädd, jag kan klara mig utan…

För att få ut max koffeinkick av ”nödcolan” under loppet kommer jag jobba stenhårt på att undvika allt koffein fram tills loppet så att jag har så liten ”resistens” som möjligt mot det.

Det är inte många laster jag har här i livet men Coca Cola är en av dom. Big time… Jag sa att jag skulle läga ner Colan redan i mitten av juli, nu säger jag 1 augusti. Den som ser mig med en colaburk i näven innan PBP får lov att slå mig hårt i skallen.

Det ska gå, det ska gå. Men jäääääklar va gott det skulle vart med en Coca Cola nu…

Jag får helt enkelt se till att supportteamet har en tvåliters Coca Cola på iskylning vid målet på PBP. Snacka om motivation!

Veckans fråga – hur många burkar av din koffeinhaltiga läskedryck tar det för att koffeinet i den skall ta kål på dig? Vi vänder oss till det världsomspännande datornätverket efter svar och finner så klart att nån fixat till ett verktyg som hjälper oss att ta reda på just detta – Energy Fiend Death by Caffeine. Heja internet!

För att sända mig till livet efter detta krävs det 160 burkar Red Bull, men hela 376 burkar Coca Cola. Jag fortsätter nog att köra vidare med världens mest gudomliga dryck Coca Cola…

Hur mycket krävs det av din favoritdryck för att ta kål på dig?

» Energy Fiend Death by Caffeine

Upplägget på de här loppen är att man skriver in sig vid starten, betalar sin startavgift och får en karta över rutten man skall köra och en liten gul bok där man skall samla stämplar eller signeringar på i förhand utsedda platser, oftas i ”hörnorna” av rundan. Till kartan finns också en översikt när man får vara vid de olika stämplingsplatserna som tidigast och senast. Sen är det bara att köra. Men till skillnad från vanliga motionslopp finns inga organiserade kontroller eller markeringar längs banan. Allt sånt förväntas man sköta själv.

Vi var ett stort gäng som samlades vid inskrivningen tidigt på morgonen. Det var utlovat riktigt bra och soligt väder men till en början var det riktigt ruggigt kallt och kompakt dimma.

Alla körde gemensamt några kilometer och stannade till en början när det blev en punktering i gruppen. Efter att han stått still en stund några hundra meter framför gruppen som höll på med punkan rullade jag bak till dom för att se hur det gick. Väl framme hos dom ser jag att hela gänget som jag tänkt köra med tröttnat på att vänta och sätter full fart framåt. Gah! Så planen att köra ”lugnt, försiktigt och mjukt” höll i cirka 30 minuter när jag fick trycka i tyngsta växeln och jaga ikapp dom.

Första stämplingen var i Fjärås. Det blev viss kalabalik när 30 cyklister försöker knö in sig i ett litet konditori och smått stressade kräver att få var sin stämpel. Och inte blev det bättre när jag råkade bli en av de sista att få stämpla.

Det blev panikköp av en bulle och snabbt upp på cykeln igen för att åter igen hinna ikapp mina klungkompisar. Fast sen visade det sig att dom lurades en smula för dom stod och väntade bakom huset. Det är kompisar det! Vi blev ett gäng på runt 15 stycken som turades om att dra. Till en början var det tjo och tjim i gruppen och massor av glatt snack men ju längre dagen gick och ju mer backigt det blev, desto tystare blev gruppen.

Resan från Fjärås till den andra stämplingen i Borås var rejält kuperad stundvis. Den kompakta dimman gjorde att glasögonen immade igen ibland. Skulle det inte vara varmt?! Jag hade absolut inget regnskyd med mig, det hade jag valt bort dagen innan när jag klurade på vad jag skulle packa ner.

Väl framme i Borås hade det i alla fall blivit en smula varmare så jag kunde plocka av mig vindvästen. Vi stämplade i en bensinstation och åter igen ryckte jag åt mig första bästa maten jag kunde hitta, den här gången en macka med ost, bacon och kyckling på. Mums! Jag hade med mig en påse cashewnötter som jag började äta på också.

Med 15 personer i gruppen tar även ett ”kort stopp” sin lilla tid. Vattenflaskor skall fyllas, kort stämplas och toaletter besökas. Hmmm… Det är helt klart ett avvägande man får göra på de kommande loppen – liten grupp = snabba stopp, stor grupp = mindre jobb per person.

På vägen ut ur Borås skulle vi hitta en cykelväg. Nån i klungan visste vägen, som visade sig gå in i ett….villaområde. Inte en cykelväg i sikte. Lösningen blev att vi körde på en liten stig i en skog i nån kilometer. Hepp! När vi väl hittade den smala cykelbanan skulle vi passera ett äldre par som var ute och cyklade. Damen låg på höger sida cykelbana, herren på den vänstra. När vi plingade på dom flyttade dom sig båda två. Nu låg alltså herren på vänster sida och damen på höger. Tadaaa!

Efter att ha stått och väntat ett bra tag på att en dubbelpunka skulle fixas valde några av oss att rulla vidare till nästa stämpling som låg bara några kilometer bort. Vi stämplade i en liten servicebutik i Dannike efter 12 mil. Mitt ”kap” i den affären blev en påse vaniljsnäckor och en Coca Cola. Sen började vi vänta. Och vänta. Och vänta. Men nu sken solen så vi hade det ganska bra i alla fall. Till slut kom så det punkterande gänget så att vi kunde fortsätta.

Efter cirka 15 mil hade jag en liten dipp. Som vanligt hade jag slarvat med maten och drickan alldeles för länge. Måste bli bättre på det där. Som tur var var det ju ett stort gäng jag körde med så genom att ligga längst bak i några minutr så var jag snart med i leken igen.

Motvinden började göra sig rejält påmind nu när vi kämpade oss ner till den fjärde stämplingen i Ätran, men gruppen kämpade på rejält. Faktum är att vår hastighet på cykeln var riktigt bra, det var snarare stoppen som tog för låg tid.

Byn Ätran var ingen vidare metropol. Det mesta var stängt så en stackars man som råkade titta på oss från sin trädgård blev plötsligt antastad av 14 cyklister som dundrade in. Visst kunde han…skriva på korten….kanske… Sen ville en del ha flaskorna påfyllda. Då såg han smått desperat ut. Det var tydligen inte alls hans bild av en lugn och fin lördag i Ätran.

Åter igen drog stoppet ut på tiden så vi var några som började rulla vidare så sakta. Trots att vi rullade sakta fick vi snabbt en rejäl lucka. Så stoppens längd är helt klart inte att underskatta. På väg in i Ullared märkte vi dessutom att vi tappat några cyklister så vi svängde in på en bensinmack för att fylla flaskor, köpa glass och vänta in dom. Mina föräldrar ringde på mobilen och bjöd in oss på korv och bröd, kaffe och fika i deras husvagn utanför Varberg tre mil längre fram på rundan. Eftersom kalorimätaren på cykeldatorn gav upp någon mil innan Ullared såg jag det som ett tecken på att det var läge för ännu en bulle och en Coca Cola. Det visade sig att cykeldatorn bara viasde upp till 10.000 förbrukade kalorier, efter det visade den ”—-” som jag antar är tillverkarnas sätt att säga ”Men grabbeeeeeen!”

När vi vände norrut i Varberg infann sig en underbar känsla. Plötsligt var det som om bromsarna slutade gå emot fälgen. Aaaaaah… Medvind! Och en rejäl medvind dessutom. Det var vi banne mig värda!

Mina föräldrars galna hund Joker visste inte vad han skulle ta sig till när plötsligt 12 cyklister rullade fram till husvagnen. Han brukar ha hjärnsläpp annars också men nu blev det bara total kortslutning hos honom. Så många att skälla på, så många att tigga mat av.

Efter att ha mumsat på korv och bröd och fyllt magarna med muffins och kanelbullar var det dags att åter igen njuta av den sköna medvinden som skulle ta oss hem till målet.

Nöjda och belåtna, med 30 mil i benen kom vi i mål precis efter att solen gått ner över Göteborg. En sån känsla! Och en sån trevlig cykeldag det varit!

Efter att ha lämnat in stämpelkortet var det dags att rulla hemåt där ett varmt badkar och en jättegod pastamiddag väntade. Snacka om att ha ett grymt supportteam här hemma! Så med en god middag i magen och ben som gjorda av gelé somnade jag nästan innan jag lagt huvudet på kudden.

Om två veckor är det dags för 40-milaren. Bring it on!

Vad har jag lärt mig av helgens lopp?
* Nötter är perfekt att ha med som extrakäk
* Nåt mer än bara Enervit och sockrig mat behövs. Jag fick rejält ont i magen de sista milen
* Inte för stort gäng att köra med. Det tar tid (även om det är förbaskat trevligt!)
* Kortare stopp, kortare stopp, kortare stopp…

» Fler bilder på Pixbox

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!

Regn var utlovat under dagen så jag startade med lösben, skoöverdrag, vindväst och lösärmar. I Camelbaken låg långfingrade handskar, ärmar till vindvästen och ombyte av cykeltröja, undertröja och strumpor. Här skulle det banne mig inte frysas en gång till!

Men redan efter några kilometer stannade vi för en punka, och då åkte vindvästen av eftersom jag höll på att koka upp. Tre av Lygnarna ville köra själva så dom lämnade gruppen.

Allt eftersom dagen gick och värmen steg plockade jag av mig plagg efter plagg, vilket gjorde att Camelbaken till slut blev fylld till bristningsgränsen med kläder. Bröderna Augustson körde med sina vinterjackor och hade ingen möjlighet att ta av sig dom. Hur dom överlevde dagen vette tusan för dom var rejält vita i ansiktet stundtals.

Jag fick en riktigt sur svacka efter sju mil eftersom jag slarvat med drickandet och ätandet (idiotiskt!!) men efter några Enervittabletter och en energibar kom krafterna tillbaka.

Första stoppet blev i den jättefina hamnen i Porto Christo. En boccadillo med serranoskinka och hysteriskt gul ost och en Coca Cola gick lös på 10 euro. Gott, men rena rånet!

Efter att ha kört ute på landsbygden under hela rundan dök vi plötsligt in på strandpromenaden i S’Arenal med sina tusentals hotell, discon och baren. Klart surrealistiskt.

Allt eftersom vi svängde norrut fick vi vinden i ansiktet. Joakim Adolfsson, Nils Tanaka och våra grymma ledare gjorde ett rejält jobb med att ta långa förningar med ett skönt tryck i pedalerna. Vi riktigt flög fram stundtals.

Lunchfikat blev i Lluc Mayor där jag åt världens godaste Calzone som sköljdes ned med två Coca Color och en liter vatten. Summa summarum sju euro. Snacka om skillnad i valuta för pengarna! Och så gooooott!!

Resten av vägen hem låg Bengt Asplund från Örebrocyklisten längst fram och verkligen tokbombade och vi andra gjorde vårt bästa att hänga med.

Vi gjorde lite justeringar av banan som gjorde att rundan inte blev riktigt 20 mil. Mätaren stannade på 194 kilometer. Men med en snitthastighet på 28 km/h så gjorde det liksom inget. Snabbare än så här lär jag aldrig köra en 20-milare…

Regnet då? Icke! Vi såg lite svarta moln i horisonten men fick idel sol på rundan.

Ett av målen med min Mallorcavistelse var att komma upp i 100 mils cykling. Imorgon blir det en kort lugn runda på 5 mil så att jag kommer upp till det målet. Härligt! Sen blir det att slappa och ta det lugnt så att krafterna finns att klara av helgens första kvalificeringslopp på 200 km i Skåne.

Gillade du den här artikeln? Prenumerera då på min RSS Feed!