Okej, Coca Colan är uppdrucken. I alla fall två av de små flaskorna. Jag hade förväntat mig en massa ”mmmmm” och ”oooooh” men istället blev det mest ”men…det här var ju fan inte gott!”
Helt ärligt så smakade det ungefär så här:
Nä, min konsumtion av Coca Cola kommer troligtvis bli avsevärt lägre framöver än den varit tidigare år. Får vi hoppas i alla fall.
I vår kyl står det nu ett sexpack Coca Cola och väntar på att klockan skall bli midnatt på nyårsafton imorgon.
Då…efter sex och en halv månaders Coca Cola-torka skall jag bara njuuuuta. Firade loss ordentligt och köpte den godaste varianten av Coca Cola, dvs glasflaskorna.
Två veckor har gått sen jag bestämde mig för att inte dricka mer Coca Cola, vare sig röd, svart eller vit variant, under 2008.
Och det är bara att konstatera två saker:
1. Det går att leva utan Coca Cola. Jag har lyckats hålla mig ifrån att dricka en enda droppe under de här två veckorna.
2. Det är astrist att inte få dricka Cola Cola. Fredagspizzan som jag brukar se fram emot annars känns helt meningslös utan en burk iskall röd Coca Cola. Pizza och kallt vatten är som en Colnago med Shimano. Fel…
Äh, colan fick bli till lunchen istället. Pad Thai och en iskall röd Coca Cola. Mums! Kan rapportera att den smakade precis lika underbart som dom brukar göra.
Titta noga på den här bilden. Coca Cola-burken i bilden ska vara den sista jag dricker under 2008.
Varför? Tja, inte tusan ligger det i min linje att inte krypa uppåt i vikt igen att bälga i mig så mycket Coca Cola som jag gör. Gratis läsk på jobbet tillsammans med gravt Coca Cola-beroende är lömskt, för att inte säga rent korkat.
Så igår – out of the blue – beslutade jag mig för att sluta dricka Coca Cola. Såväl röd som vit under resten av året.
Nu står den där i kylen – Coca Colan som skall bli den sista. Den får stå där fram tills det är dags för fredags-after work på jobbet i eftermiddag. Då skall den avnjutas! Och efter det skall det stå vatten på menyn.
Om det kommer funka? Det vet man aldrig. Men med tanke på att jag bestämde mig nån gång i lågstadiet att jag aldrig aldrig aldrig skulle dricka alkohol och har hållt det ända sen dess så borde det ju finnas ett visst mått av envishet i den gamle gubben.
En sån jäkla runda det blev när vi körde 20-milaren igår…
Trots att vädret var grått och trist var vi hela 27 cyklister som drog iväg från Göteborg en stund efter nio på morgonen.
De första sju milen upp till Skärhamn gick så snabbt att vi var och sniffade på minimumgränsen. Men efter att vi proppat i oss en massa goda och nybakta bullar vid stämplingen vid bageriet i Skärhamn sprack den stora gruppen upp i mindre grupper.
Jag körde på en sten så att det small till ordentligt i framhjulet men inget verkade gått sönder. Ett smärre mirakel för det lät verkligen som ett pistolskott. Men efter en stund märkte jag att styret vridit ner sig så att jag satt i nån slags ”dragster-ställning”. Men det var bara att justera vid nästa stämpling i Ellös.
I Ellös började det gapa tomt i många av våra magar så vi bestämde oss för att stanna till vid Christers Pizza i Henån nån mil längre fram på banan. Där brukar pizzan smaka mumma och bemötandet vara på topp.
Väl framme vid pizzerian började varningsklockorna ringa direkt. Kvinnan bakom disken fick en mindre stroke när hon såg oss och började orera osammanhängande om att ”det går inte måste ni väl förstå” och liknande. Det satt fyra gäster i matsalen och hon var stressad bortom vett och sans. Undrar hur det är när dom har fullsatt…
När hon lugnat ner sig en smula och insett att vi faktiskt ville äta och inte bara stämpla (som tydligen var extreeeemt jobbigt) fick vi, halvt på nåder, sätta oss ner och beställa. Efter en ganska lång väntan kom en pizza modell mindre (men väldigt ”välbakt”) och ett glas Coca Cola utan kolsyra in. Nåja… Energin behövdes i magen så det var bara att äta. Men Christers Pizza i Henån kommer inte direkt stå högt på min lista vid framtida rundor till Henån…
Eftersom färjan mellan Svanesund och fastlandet bara går en gång i halvtimman blev det lite race milen till Svanesund för att slippa vänta en halvtimma på nästa. Väl på färjan märkte Jonte att en eker gått av i hans bakhjul.
När vi började köra mot Göteborg från Svanesund började jag känna av en rejäl sömnighet. Jag brukar visserligen få en trötthets-dipp efter 16-17 mil men sömnighet? Jag fick verkligen bita i och var fantastiskt glad över alla de i gruppen som fortfarande hade krafter kvar och drog långa sträckor. Att svänga in på gatan vid klubblokalen strax efter halv sju var underbart.
Väl hemma åt jag middag och tog ett långt varmt bad innan jag somnade. Och idag, dagen efter, har en skön rigor mortis infunnit sig i stora delar av kroppen.
Under väldigt många år var jag fanatisk Coca Cola-anhängare.
Men efter ett besök på deras musum ”World of Coca Cola” i Atlanta var det inte lika roligt längre. För maken till svulstigt och amerkanskt flaggviftande museum får man leta efter.
Cola-drickandet fortsatte men sen dess funkar det lika bra med Pepsi.
Den här seriestripen hittade jag på den alltid lika underhållande bloggen Text.nu.
Igår lämnade jag in min cykel för genomgång hos CykelCity här i Göteborg så skall vara tipptopp när jag skall till Mallorca om två veckor.
Att slinka in på CykelCity efter jobbet eller på lunchen måste vara det närmsta man som cyklist kan komma engelsmännens ”jag svänger förbi puben en stund”.
För det mesta hittar man en massa andra cyklister man känner som också finns där och snackar bort en stund, klämmer på lite nya cykelprylar och nästan alltid går därifrån med nåt nytt kul som man hittat. Att gänget som jobbar där också är toppenbra är så klart en viktig anledning till att man trivs.
Som kronan på verket – en hund bakom disken som heter Fausto, efter den stora Fausto Coppi.
Det enda som saknas är en kyl fylld med Coca Cola, en espressomaskin och kanelbullar så att man kan få sig en fika när man är där. Får föreslå det för dom. För vad vore cykling utan den heliga fikan…?
Under kvällen idag har jag suttit och tittat igenom olika sidor med historier och bilder från Paris-Brest-Paris. Jag har slötittat igenom tusentals bilder. En liten förhandsvisning drog min uppmärksamhet till sig eftersom det såg ut att vara några av alla de fantastiska ungar som stod längs vägen och bjöd på vatten och Coca Cola.
Jag klickade på bilden för att få se den i en större variant och visst var det så. Men så tittade jag lite mer noggrant och såg att det var två svenskar med på bilden. Jajjemen.
Och så tittade jag ännu lite mer noggrant. Och…där var ju jag!
Jag är cyklisten med de svart/röda kläderna till höger om den vitklädda cyklisten.
De övriga svenskarna är, tror jag, (från vänster till höger) Torbjörn från Stockholm (gulblå tröja), Mogens (gulblå), Henry (gul jacka), Leo (rödblå) och Marie från Katrineholm (gulblå).
I vanliga fall dricker jag ansenliga mängder Coca Cola på jobbet på dagarna. Men den senaste veckan har jag lagt av med den rakt av till förmån för vatten i min strävan att undvika decitonklubben.
Efter mitt uppvaknande igår av att vara på väg mot 100 kilo igen och det snabbt har jag spendrat dagen med att titta på – och bara titta på – hinken av godis som vi har stående på kontoret.
Och istället för de fyra burkarna Coca Cola om dagen jag njutit av de senaste månaderna har ersatts med några glas gott vatten. Till och med lunchen blev enormt nyttig.
Men nu fattar jag vilken sucker för socker jag blivit. Suget efter att gå och hämta en näve pepparkakor, gräva fram en skön hög godis och svepa ner det hela med en burk röd Cola är enormt.
Äh, colan fick bli till lunchen istället. Pad Thai och en iskall röd Coca Cola. Mums! Kan rapportera att den smakade precis lika underbart som dom brukar göra.
Titta noga på den här bilden. Coca Cola-burken i bilden ska vara den sista jag dricker under 2008. 
Pepsi Coke – det är frågan.
Igår lämnade jag in min cykel för genomgång hos CykelCity här i Göteborg så skall vara tipptopp när jag skall till Mallorca om två veckor.
I vanliga fall dricker jag ansenliga mängder Coca Cola på jobbet på dagarna. Men den senaste veckan har jag lagt av med den rakt av till förmån för vatten i min strävan att undvika decitonklubben.
Efter mitt uppvaknande igår av att vara på väg mot 100 kilo igen och det snabbt har jag spendrat dagen med att titta på – och bara titta på – hinken av godis som vi har stående på kontoret.
