En sån jäkla runda det blev när vi körde 20-milaren igår…
Trots att vädret var grått och trist var vi hela 27 cyklister som drog iväg från Göteborg en stund efter nio på morgonen.
De första sju milen upp till Skärhamn gick så snabbt att vi var och sniffade på minimumgränsen. Men efter att vi proppat i oss en massa goda och nybakta bullar vid stämplingen vid bageriet i Skärhamn sprack den stora gruppen upp i mindre grupper.
Jag körde på en sten så att det small till ordentligt i framhjulet men inget verkade gått sönder. Ett smärre mirakel för det lät verkligen som ett pistolskott. Men efter en stund märkte jag att styret vridit ner sig så att jag satt i nån slags ”dragster-ställning”. Men det var bara att justera vid nästa stämpling i Ellös.
I Ellös började det gapa tomt i många av våra magar så vi bestämde oss för att stanna till vid Christers Pizza i Henån nån mil längre fram på banan. Där brukar pizzan smaka mumma och bemötandet vara på topp.
Väl framme vid pizzerian började varningsklockorna ringa direkt. Kvinnan bakom disken fick en mindre stroke när hon såg oss och började orera osammanhängande om att ”det går inte måste ni väl förstå” och liknande. Det satt fyra gäster i matsalen och hon var stressad bortom vett och sans. Undrar hur det är när dom har fullsatt…
När hon lugnat ner sig en smula och insett att vi faktiskt ville äta och inte bara stämpla (som tydligen var extreeeemt jobbigt) fick vi, halvt på nåder, sätta oss ner och beställa. Efter en ganska lång väntan kom en pizza modell mindre (men väldigt ”välbakt”) och ett glas Coca Cola utan kolsyra in. Nåja… Energin behövdes i magen så det var bara att äta. Men Christers Pizza i Henån kommer inte direkt stå högt på min lista vid framtida rundor till Henån…
Eftersom färjan mellan Svanesund och fastlandet bara går en gång i halvtimman blev det lite race milen till Svanesund för att slippa vänta en halvtimma på nästa. Väl på färjan märkte Jonte att en eker gått av i hans bakhjul.
När vi började köra mot Göteborg från Svanesund började jag känna av en rejäl sömnighet. Jag brukar visserligen få en trötthets-dipp efter 16-17 mil men sömnighet? Jag fick verkligen bita i och var fantastiskt glad över alla de i gruppen som fortfarande hade krafter kvar och drog långa sträckor. Att svänga in på gatan vid klubblokalen strax efter halv sju var underbart.
Väl hemma åt jag middag och tog ett långt varmt bad innan jag somnade. Och idag, dagen efter, har en skön rigor mortis infunnit sig i stora delar av kroppen.
Idag är det dags att ge sig ut på årets 20-milare med Hisingens CK. Det har funnits tre olika 20-milsrundor att välja mellan men jag kör den som går norrut över Tjörn och Orust idag.
Vi är ett gäng som pratat ihop oss om att köra tillsammans och satsa på att ha trevligt under dagen snarare än att hetsa och köra snabbt.
Vädret är tyvärr långt ifrån lika trevligt som det var tidigare i veckan men slipper vi bara regn får vi vara nöjda.
Förra året var de här rundorna ofantligt viktiga. Sumpade man en runda var det kört – då skulle PBP-äventyret vara över. Punkt.
Därför känns det oerhört skönt att ”bara åka” i år och inte ha nån press alls hängande över sig.
I förra veckan fick jag ett tips i min jakt på en racervariant av Itera-cykeln till min galna Vätternrunda nästa år. Det skulle finnas en stående utanför en cykelverkstad vid Gärdet i Stockholm.
Efter lite letande på hitta.se fick jag tag i telefonnumret och fick tag på mannen som ägde verkstaden. Jodå, det stod en racervariant utanför hans verkstad. Om den var i bra skick eller hade några sprickor? Njae… Bara svävande svar. Hur många växlar? Njae… Han fick gå ut och kolla.
Till slut kändes det som om det var lite väl mycket ”Njae…” så jag frågade vad han ville ha för cykeln och fick svaret ”fem tusen kronor”. Jo tjena mittbena…
När jag berättade att en exakt likadan gått för 1.400 kronor på en aktion för designprylar för nåt år sedan blev han upprörd och konstaterade ”Du bor inte i Stockholm!!” och ville avsluta samtalet.
Lycka till att sälja den cykeln säger jag. Och letar vidare efter den perfekta Itera-cykeln.
Jag hade tyvärr inte möjlighet att vara med på dagens alleycat-rejs som Komet Club Roleur arrangerade. Men jag var vid starten, om än 20 minuter efter att de flesta hunnit sticka.
Min kompis Rasmus Olsson var dock på plats i tid och filmade och fotade och satte ihop den här filmen.
Visst, det är mer än ett år kvar tills det är dags att köra runt sjön på plastcykel men när jag och Peter surfade runt och läste om Itera-cyklarna hittade vi en modell som vi fastnade för – en speciell racermodell.
Fälgarna är svarta på de vanliga cyklarna, på racern är dom vita. Och så har man ändrat på området runt pakethållaren så att cykeln ser smäckrare ut. Bockstyret sitter som en smäck och de sex växlarna med frihjul gör troligtvis att den hejdlösa vikten blir åtmintone en smula mer tolererbar.
Såna här måste vi ju ha!
Så nu drar vi igång jakten på racer-iteran. Vet du nån som har en sån här eller har du kanske själv en stående? Skriv en kommentar eller maila mig!
Min cykelkompis Peter ”Linnex” Takács i Vislanda utmanade mig på en grej som heter duga – att köra nästa års Vätternrunda på svenska cykelhistoriens stolthet Iteracykeln.
Jag har haft tre stycker Iteror i olika stadier av förfall. Lite lustigt eftersom den lanserades som ”evighetscykeln” när den kom ut på marknaden 1980.
Gemensamt för alla tre cyklarna var att dom alla var lika tuffa men ack så kassa egentligen, för att inte säga helt värdelösa… Idag ligger dom på en sopptipp där de, om man skall tro reklamen, kommer ligga i all evighet.
Med över 20 kilo och ett hejdlöst flex i ramen vore det en härlig utmaning att ta sig an.
Galenskap eller värt att testa? Det här tål att tänkas på. Nån mer som är med?!
Nu på lördag den 12 april är det dags för årets första så kallade Alleycat-race i Göteborg – Komet Giro Göteborg 2008.
Alleycat? Glöm motionsloppens färdiga rundor, depåer och annat organiserat. Vid starten får du reda på vilka platser som skall besökas på ”banan” innan du går i mål. Hur du tar dig dit och i vilken ordning du gör det är upp till dig.
Lite ”wild side” med andra ord, men innan de mest hysteriska moralhetsarna får spader och börjar skrika sig hesa om trafikregler och tävlingshets så är det kanske på sin plats att säga att de allra flesta kör lugt, laglydigt och beskedligt och ser det hela som en kul grej – precis som på ett vanligt motionslopp med andra ord.
Organisatörerna Komet Club Roleur i Göteborg skriver så här på sin blog: ”Kaffe, cykling och cigaretter för hela familjen.”
Starten sker klockan 14.00 utanför den fantastiska cykelaffären (med den fantastiskt lilla ytan) Veloform och startavgiften är ynka 40 kr.
Jag rensade lite i min dator igår och hittade den här filmen som min kompis Kjell filmade vid starten av förra årets Vätternrunda när vi i Team Drylane.com och Borås CA drar iväg från starten klockan 03.42 på morgonen.
Härliga minnen. Bra väder och snabb tid. Vad mer kan man önska sig?
En sak som slår mig när jag ser filmen är jag var grymt slimmad förra året…
Nu har det gått några dagar sen den stora resan runt sjön – Vätternrundan. Här är ett försök att summera min runda.
Tidigare år har det kittlat en del i magen innan starten. Första året eftersom jag aldrig gjort det tidigare och förra året eftersom jag ville förbättra min tid med två timmar och komma runt på under 10 timmar. Men i år var det helt lugnt i magpartiet. Dels eftersom jag nu visste ganska väl vad som väntade och dels eftersom planen var att köra lugnt och stilla med halva Team Drylane.com.
Uppresan gick smidigt förutom att jag fär andra gången i mitt liv lyckats köra ifrån ett framhjul. Men den här gången i alla fall i samma stad som jag befann mig i så jag lyckades få tillbaks det. Framhjul är bra att ha…
Nummerlappsutdelningen var lika kaotisk som den brukar vara. Ska det verkligen ta en timma för att få ut sin nummerlapp och sitt tidtagningschip?! Nåja…jag träffade en massa cykelkompisar under tiden så det var i alla fall en trevlig timma.
I år bodde jag tillsammans med de övriga i Team Drylane.com och en massa trevliga cyklister från Borås CA i ett stort hus som boråsarna hyrt. Det låg cirka fem kilometer från starten vilket var helt perfekt. Alla höll sig vid huset och umgicks och hade trevligt innan och efter loppet.
Under kvällen hade vi ett teamsnack och åt hejdlösa mängder pasta. Tanken var att vi sju som skulle köra (Mats stod över på grund av hjärtproblem) skulle haka på det stora gänget från Borås CA så länge det gick. Fyra av oss hade ambitionen att försöka hela vägen men tre av oss – jag, Anders och Annika – skulle köra lugnare. Det kändes som en trygg plan med tanke på att jag körde min 60 milare helgen innan.
Jag somnade vid tiotiden och sov fyra timmar innan det var dags att göra sig i ordning inför starten.
Synen av 30 cyklister i Drylane- och BCA-kläder var riktigt cool.
Vid starten träffade vi en del hck’are innan det var dags för oss att rulla iväg. Vi startade 03.42 och hck 04.10.
Nere vid målrakan stod två från Enervitgänget och vrålade på oss. Dom var hur glada som helst och tjoade för fulla muggar. Inte illa för att vara klockan tjugo i fyra på morgonen. Ska vi tro att dom kom raka vägen från krogen? Hur som helst så kändes det kul att få de hejaropen.
Så snart motorcykeln släppte startfältet ökade farten rejält och gänget dundrade iväg i runt 40 km/h. Tyvärr var det en ganska rejält o-ihopsnackad grupp så det blev lite ryckigt och störigt till en början med ganska så rejäl cowboykänsla. Här körde man med varandra men inte riktigt för varandra även om det gjordes tappra försök att få till ett fungerande samarbete.
Vi hängde med i ungefär fyra mil men till slut släppte jag, Anders och Annika och körde i ett lugnare tempo. Resten av Drylanarna hängde med i tåget, som tydligen fick ihop samkörningen riktigt bra efter några mil till. Hisingens niotimmargäng passerade oss i en skönt småoorganiserad röra men dom såg i alla fall glada ut.
Efter Gränna beslutade sig Anders och Annika att dom skulle bryta när dom skulle komma fram till depån efter backen i Jönköping. Annikas feber hade tilltagit och Anders trasiga rygg gjorde sig påmind så jag förstår helt att dom tog det beslutet.
Mina ben kändes förvånansvärt pigga så det blev lite snopet för mig att plötsligt inte ha några att köra med. I mitt huvud ändrades min plan till ”jag kör hårt och ser hur långt det håller”.
Jag visste att Fredrikshof hade ett tiotimmarsgäng och Hisingens CK ett elvatimmarsgäng på ingång. Så jag ville försäkra mig om att inte missa chansen att kunna köra med dom så jag stod på ordentligt milen ner till teamdepån i Jönköping. Jag trodde jag skulle ta slut snabbt men det kändes som om jag bara körde och körde och allt kändes bra. I backen efter Jönköping träffade jag Bror från hck och hakade på hans grupp. Backen flöt på utan större problem så jag var rejält taggad när jag rullade fram till teambilen. Mats och Carol tjoade och vrålade. Jag hann byta mina benvärmare mot knävärmare, långfingrade hanskar till korta och fick i mig en banan innan jag trodde mig se hck-gänget så jag hoppade upp på cykeln och fortsatte.
Fast det visade sig vara Yngve och Claes från hck som släppt hck’s S9-grupp och nu körde i de grupper som dök upp. Jag hakade på deras grupp och kom in i ett jätteskönt flyt. Men sen hände det som hände flera gånger under de närmsta 10-12 milen – den sköna gruppen gick in i nästa depå. Jag hade inga planer på att gå in i depåerna så jag rullade vidare och hamnade i ”ingemansland” mellan de bra grupperna och fick trycka på på egen hand. Tanken var att det skulel finnas support strax innan Hjo men jag missade den.
Några mil innan Karlsborg kom Happy MTB’s sub9-gäng ikapp mig. Dom körde helt underbart jämnt och fint så det var en fröja att få vara med och kämpa med dom. Men som vanligt i Karlsborg så blir det strul med klungorna när en del går in i depån och andra fortsätter. Min vätska började ta slut och jag kände att det skulle sitta bra med lite mat i magen. Någon mil efter Karlsborg stod bilen, men nu med fyra galningar i eftersom man plockat upp Annika och Anders också. Jag servades med goda ostmackor och bananer och fick en massa ”du ser GRYM ut”-peptalk innan jag stack iväg igen för att haka på en grupp som dök upp nere i backen. När jag hoppade upp på cykeln kom jag på att jag glömt byta vattenflaskorna men Carol ropade ”Allt är klart! Bara kör!!”. Hey! Snacka om proffsigt! Mitt depåstopp tog inte många minuter men var välbehövligt.
Jag hade tänkt lägga ifrån mig vindvästen och pinka men var alldeles för adrenalinstinn för att komma ihåg det. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg om jag svarade de i bilen nåt eller bara fokuserade på att få ner maten så snabbt som möjligt.
I klungan som dök upp fanns Mikael och Claes från hck med. Claes vurpade rejält i vår sub10-klunga förra året men hade gett sig tusan på att knäcka 10-gränsen i år så det kändes riktigt kul att stöta på honom då och då längs banan och se att han låg bra till och såg stark ut.
Mikael är en erfaren långdistansare som också satsar på årets PBP. Men till skillnad till mig kan han köra både långt (dvs längre än Vätternrundan) OCH snabbt. När vår klunga plötsligt tappade luften helt och stannade av gick jag fram och drog på och fick med mig några cyklister som piggnade till igen. Mikael låg med några cyklar bakom mig. När jag dragit min tur dök Mikael upp och dunkade på så in i norden uner nåt som verkade vara en evighet. Det var lite kul att se hur de som låg bakom honom tvingades droppa bakåt men han bara fortsatte trycka på. Forza Mikael!
Jag fick en liten dipp innan Hammarsundet och hamnade åter i ingemansland. Men nu med en hejdundrandes motvind rätt i ansiktet. Nu var det inte långt kvar så jag tryckte i mig det mesta i Enervitväg jag hade och hoppades på en ny bra grupp att kämpa tillsammans med. Efter nån mil dök ett gäng med cyklister från Lunedi upp. Jag gav mig faaaan på att jag inte skulle släppa dom. Speciellt som jag börjat räkna i huvudet på möjligheten att komma in på under 10 timmar.
Känslan av att känna att jag kunde hänga med i deras sanslösa tempo de sista milen trots att jag kört 26-27 mil blev en rejäl kick för självförtroendet. Inte ens backen i Medevi som är kort men naggande god i slutet av loppet kändes speciellt farlig.
När vi kom in på rakan in mot Motala pekade allt mot en tid på runt 9.50. Fy fasiken va skönt!
Väl i mål blev jag bara glad. Fy fasiken va jag kört! Min tid blev 9.49. Målet för rundan hade ändrats drastiskt men jag hade kunnat växla tempo och köra på – och det under rejält lång tid. Snacka om kick!!
Visserligen körde jag på 9.30 förra året, men då var förutsättningarn i princip superoptimala och jag hade en organiserad klunga på 24 cyklister att köra tillsammans med.
När jag lugnat ner mig en smula åt jag den goda pastasalladen och pratade med folk. Några som jag aldrig träffat förut kom fram och berättade att dom följer mig här på bloggen och önskade mig lycka till i Frankrike. Kul! Det uppskattades!!
Jag kände inte för att åka tillbaka till huset ännu så jag gled runt lite på stan och köpte mig en mjukglass och bara satt och njöt. En sån dag!
Borås CA har en trevlig tradition. På kvällen efter rundan grillar dom i den stora parken runt huset och äter tillsammans på långbord. Jag var lite sömnig och trött men hade jättetrevligt i deras sällskap. Speciellt impad var jag av Åsa som börjat cykla i april efter att ha blivit intresserad efter ett spinningpass. Hon kom in på 9.40. Snacka om talang!
Vår massös extraordinaire Carol masserade våra trötta kroppar och fick hårda cyklistgrabbar att skrika som stuckna grisar. Men oh va skönt det var med en rejäl gruvarbetarmassage efter rundan!
Under kvällen satt vi i teamet i mörkret i vårt rum och dösnackade och hade kul. Jag tror faktiskt att ingen orkade tänka tanken att man kanske kunde tända i taket.
Till slut orkade vi inte mer utan somnade och sov så sött så sött…
Stort tack till teambossarna Mats och Anders och supermassösen Carol och resten av teamet! Och så klart alla andra trevliga cyklister!
Ps. Egen servicebil?! Egna depåer?! Tja…när kommunerna längs banan, brandförsvaret och en herrans massa stora företag har slagit upp sina rejäla tält i princip på banan känns vår service ganska harmlös. Depåplatserna var väl valda och störde inte några deltagare.
Jag erkänner… Jag är en asfaltsmes. Ge mig slät asfalt och jag cyklar. Skogen?! Grusvägar?! Stigar?! På SNÖ?! Går det?! Tydligen…
I lördags var det dags för riktig premiär för crossen när jag ställde upp i Nokian Winter Classic – Snö(g)loppet i Ludvika. Startfältet bestod av en skön blandning av elitåkare med allt ifrån kanoner som Hannah Myerscough och gamla cykelhjältar som Björn Johansson, Roine Grönlund och Bengt Asplund till oss vanliga dödliga motionärer.
Fyra mil på snöiga skogsvägar utlovades och fyra mil på snöiga skogsvägar var precis vad vi fick. Ibland lättkört på packad snö, ibland isigt och ibland det som skidåkare drömmer våta drömmar om men vi asfaltsmesar drömmer mardrömmar om – fem centimeter mjuksnö och brant utför. Yahooo!
Vädret var helt perfekt. Strax över nollan och strålande solsken. Jag var till och med tvungen att köpa ett par solglasögon innan starten på grund av att det var så förbaskat ljust.
Första rejäla utförslöpan var hal som skam och avslutades med en skarp 90-graderskurva. Ordet ”spännande” fick snabbt en ny innebörd. Efter bergspriset kom nästa utförslöpa. Här låg det mjuksnö med en massa spår i. Att säga att man hade mer tvåhjulssladd är körning rakt fram är ingen överdrift. Jag brukar knappast fega utför, fast den här dagen var jag tvungen. Men skam den som ger sig. Jag klarade mig utan att vurpa och kom i mål på strax över två timmar.
Efter en skön dusch och god fika med Carina på ett gammalt fint fik var det dags för prisutdelning och tacobuffet. Jag vann ett av de många priserna – en Camelbak i vintervariant. Dock inte för min grymt blygsamma placering i bakre delen av fältet utan som utlottning på startnumret. Prisbordet var nästan i Gran Fondo-klass. Om man tänker in antalet startande så vette tusan om inte det här prisbordet var värre…
Kompisen Silva Sjödin knep femteplatsen i damtävlingen förresten! Hurra!
Hela vägen från det vi kom upp till Ludvika tills vi lämnade hotellet var det en kanonvistelse. Trevligt på hotellet, grymt skön stämning under loppet och god mat på kvällen. Börje Lindberg och alla andra som varit med och arrangerat loppet har helt klart skapat nåt suveränt bra som troligtvis kommer bli ännu mer under kommande år.
Idag är det dags att ge sig ut på årets 20-milare med Hisingens CK. Det har funnits tre olika 20-milsrundor att välja mellan men jag kör den som går norrut över Tjörn och Orust idag.
I förra veckan fick jag ett tips i 
Min cykelkompis Peter ”Linnex” Takács i Vislanda utmanade mig på en grej som heter duga – att köra nästa års Vätternrunda på svenska cykelhistoriens stolthet Iteracykeln.
Nu på lördag den 12 april är det dags för årets första så kallade Alleycat-race i Göteborg – Komet Giro Göteborg 2008.
Nu har det gått några dagar sen den stora resan runt sjön – Vätternrundan. Här är ett försök att summera min runda.
Borås CA har en trevlig tradition. På kvällen efter rundan grillar dom i den stora parken runt huset och äter tillsammans på långbord. Jag var lite sömnig och trött men hade jättetrevligt i deras sällskap. Speciellt impad var jag av Åsa som börjat cykla i april efter att ha blivit intresserad efter ett spinningpass. Hon kom in på 9.40. Snacka om talang!
Jag erkänner… Jag är en asfaltsmes. Ge mig slät asfalt och jag cyklar. Skogen?! Grusvägar?! Stigar?! På SNÖ?! Går det?! Tydligen…
Fyra mil på snöiga skogsvägar utlovades och fyra mil på snöiga skogsvägar var precis vad vi fick. Ibland lättkört på packad snö, ibland isigt och ibland det som skidåkare drömmer våta drömmar om men vi asfaltsmesar drömmer mardrömmar om – fem centimeter mjuksnö och brant utför. Yahooo!
Första rejäla utförslöpan var hal som skam och avslutades med en skarp 90-graderskurva. Ordet ”spännande” fick snabbt en ny innebörd. Efter bergspriset kom nästa utförslöpa. Här låg det mjuksnö med en massa spår i. Att säga att man hade mer tvåhjulssladd är körning rakt fram är ingen överdrift. Jag brukar knappast fega utför, fast den här dagen var jag tvungen. Men skam den som ger sig. Jag klarade mig utan att vurpa och kom i mål på strax över två timmar.