Världens snyggaste cykelställ
Postad 31 juli 2009terms av Christer
Ett cykelställ utformat som ett bockstyre. Med snygg klassisk böj dessutom. Succé!
Hittat på West 55th Street, New York.

Ett cykelställ utformat som ett bockstyre. Med snygg klassisk böj dessutom. Succé!
Hittat på West 55th Street, New York.
Vad händer när man lämnar över sina masterband till en remixartist i den högre skolan? Annie Lennox samarbete med DJEarworm resulterade i låten Backwards/Forwards. Se hur många av Annie Lennox/Eurythmics låtar du känner igen i den.
Snyggt!
När jag och dottern promenerade i Malmö tidigare idag passerade vi en bankomat där en man stod med ryggen mot oss. Fråga mig inte varför, men den första tanken som slog mig var ”det här är väl stan där Esse bor? Kan det vara han?”.
Peter Esse är en kille som jag aldrig träffat i verkliga livet men pratat en hel del med på nätet. Våra vägar möttes först när vi båda var skribenter på nyhetssajten Macnytt. Sen dess har Esse gått vidare och blivit serial entepreneur med bland annat mactidningen iLove, nyhetssajten med samma namn och som en av två bakom den excellenta podcasten Macradion. Och har han en förmåga att säga ”Åh herre..geeeeuuuud!” (ska uttalas på skånska) som ingen annan i Macradion. Bland annat. Men träffats har vi som sagt inte.

När vi passerat bankomaten vände jag mig om och tänkte ”men va faaaaan!”. Det såg ju faktiskt ut att kunna vara han, så jag frågade. Jojjomen. Där stod han och tog ut pengar. Hur stor är den chansen liksom?
Kul att ha träffats Peter! VI ses nästa gång du är i Göteborg.
USA är banne mig t-shirtens förlovade land. Nästan tre veckors semestrande ledde till att åtta t-shirts inhandlades.

Från vänster: ”Livestrong”, ”If it’s fixed, don’t brake it”, ”Ingmar Bergman”, ”How to perform the Vulcan nerve pinch”, ”Castro” (helt klart den bästa!), ”Chillin’ with my gnomies”, ”Half full” och ”Carmel”.
Bildidén skamlöst stulen från IT-handikappads 404-sida

Plötsligt ute på en promenad ser man en snygg graffitivägg men har inte vidvinkelobjektivet med sig. Och att stå mitt ute i trafiken och fotografera är ingen höjdare.
Lösningen? 43 bilder tagna med ett fast objektiv som sen satts ihop med Photoshops smått fantastisk photomerge-funktion. Fast tyvärr var jag inte helt snäll mot Photoshop den här gången för jag slarvade lite när jag fotade bilderna eftersom vi var lite ”i språnget” på väg ner mot Fishermans Wharf, därav hacken och vinkelfelen i bilden.
Väggen hittade jag i korsningen Columbus Avenue / Powell Street i San Francisco.
» Se bilden i högre upplösning
» Se väggen i Google Maps streetview
Innan DAF’s konsert frågade en av de andra fotograferna om jag fotat dom tidigare? När jag sa att det var första gången fick jag tipset ”du får hänga med för Gabi kommer fara runt på scenen som en studsboll på crack”.
Jajjemen, det var inte många sekunder den mannen stod still…







En stylad poptjej i paljettklänning som spelar glättig radiomusik på Arvikafestivalen. Dessutom mitt på dagen. Snacka om lågoddsare för fullständig urspårning.
Fast engelska Little Boots blev en av Arvikafestivalens stora överraskningar för min del. Sångerskan Victoria löste uppgiften galant och fick till ett bra ös i publiken med sin smittsamma entusiasm och medryckande musik.
Låten ”Stuck on repeat” har verkligen fastnat på repeat för min del.
































» Se fler av mina bilder på Depeche Mode i Arvika

Vänligen länka tillbaka till denna sida om du använder bilden.
Världens lyckligaste olyckliga band på scenen och jag och dottern står ända längst fram. Lycka!



















Det här var extremt mycket inte min musik. Spinal Tap-skadad som jag är stod jag mest och tänkte ”Stonehenge” när jag såg dom.
I vanliga fall fick vi fota under tre låtar i början av konserten men som vakten konstaterade innan vi släpptes in på Opeth ”det funkar inte för det här bandet för deras låtar är löjligt långa”.
Japp… Det här var nog den enda konserten som jag fotade mer publik än band.















Smått undangömda på Lyran, den allra minsta av Arvikafestivalens musikscener, och dessutom mellan eller samtidigt som andra betydligt större namn var det dags för killarna i Raid att gå på scen.
Med en publik som till en början kunde räknas på händernas tio fingrar gjorde dom det enda raka – gav järnet och öste på för fullt med massor av attityd. Och visst lönade det sig, efter en stund började folk strömma till och stämningen steg avsevärt.
Ett av de roligaste banden att fota eftersom dom verkligen ville synas på bild och körde vartenda knep i scenknepsboken för kameran.







En av festivalens stora överraskningar för mig – engelsmannen James Yuill. Svårt att definiera hans musik, men lite ”singer/songwriter kompat med eletronika”.
Svängde som tusan gjorde det!







