Att maxpulstesta sig är att dö en smula. Och komma ur det starkare.

Igår var det dags för årets första maxpulstest hos Mattias på Aktivitus. Att mitt resultat skulle vara ”med potential för utveckling” var jag helt på det klara med redan innan.

Efter att ha tagit det rejält lugnt med allt vad träning heter under 1 1/2 år var inget annat att vänta. Så all förslappning i min kropp är helt självförvållad…

Att köra ett maxpulstest är verkligen en underlig grej för psyket. Visst, det känns och gör ont efter en stund men man känner att ”äh, en stund till ska det allt gå” men så plötsligt bestämmer sig benen för att det inte ska gå mer och då är det slut. Det här var femte gången jag testar mig hos Aktivitus och varenda gång har jag varit förbannad efteråt för att det (efteråt) känts som om jag borde kunnat köra lite till.

Men som Mattias brukar säga varje gång: ”Nä, det kunde du inte”. När tillräckligt mycket mjölksyra fyllt benen är det bara att inse att det inte går mer. Men jäkligt skum känsla är det.

Efter testet idag ville Mattias köra ett test till. Det skulle köras två sjuka spurter. Resultaten blev en härlig kräkning på toan efteråt. Saker man frivilligt utsätter sig för en onsdag morgon…

Men nu har jag siffror på hur långt förfallet gått och diskuterat med Mattias vad mina mål skall vara under 2009 och hur jag kan nå dit. Att lösningen stavas ”träning” förvånar väl knappast. 

Så nu väntar jag på mitt träningsprogram som kommer om ett tag. Med tanke på att jag är extremt morgontrött låter det kanske underligt men jag längtar faktiskt efter att tvinga mig iväg till gymets testcykel tre-fyra gånger i veckan och sitta på cykeln 06.30.

Mattias har utlovat korta och kärnfulla pass som skall vara lika effektiva som långa lugnare pass. Låter spännande, även om det kommer innebära att muskelbjässarna som brukar vara på gymmet på morgonen kommer blänga ännu mer på den lycraklädda idioten som sitter och försöker slita isär spinningcykeln i ena hörnet med några minuters mellanrum.

Forza 2009!!

» Aktivitus