Fullt ös på Champs Élysées!

På en filt vid Röda Sten kom jag och Matilda på att vi ville åka till Paris för att kolla avslutningsetappen av årets Tour de France. Småpanik utbröt eftersom Matilas pass inte var giltigt. In i bilen och full fart till passpolisen som vi kom fram till några minuter innan stängning. Phew…
Eftersom budgeten var begränsad valde vi att flyga med FlyMe som hade riktigt billiga biljetter och bokade hotell på lågpriskedjan Formule1. Det hotellen lämnar kanske en del att önska vad gäller bekvämligheter men det funkade för oss. Det blev en blixtvisit till Frankrike på två och en halv dag. Första dagen försökte vi i gassande sol bränna av så mycket som möjligt av sevärdheterna som Matilda ville se. Vi var också nere vid Champs Élysées och försökte kolla in var vi ville stå på söndagen. Man kan lugnt säga att man märkte av att det var Tour de France på gång i stan. Det fanns massor av affärer som sålde souvenirer och tröjor och man hade börjat ställa ut kravallstaket längs vägen.
Innan vi gick och la oss förberedde vi sverigeflaggan vi hade med oss genom att skriva ”HCK GÖTEBORG” på den.

Söndagen visade sig vara minst lika varm som lördagen. Ujujuj… Vi gav oss av från hotellet vid åttatiden på morgonen utrustade med åtta liter vatten för att palla att stå på plats hela dagen.
Damen i bageriet som vi handlade goa bakverk i vid hotellet tittade på våra klubbtröjor och himlade med ögonen samtidigt som hon frågade ”Le tour?”. Vi svarade med ett rungande ”OUI!!” och stegade med bestämda steg mot Metron. Nu var det dags!!
Väl nere på toppen av Champs Élysées slogs vi av att det inte fanns en bil på gatan. Allt var avstäng. Folk hade börjat samlas men det var långt ifrån trångt. Det var ett led längs hela gatan. De flesta var smarta nog att ha med sig stolar, vi tillhörde tyvärr inte denna smarta grupp.
Eftersom det var avstängt för bilar testade vi om nån skulle säga till oss om vi promenerade mitt i gatan. Men de franska poliserna var sådär skönt…franska och verkade inte bry sig nämvärt om två lycraklädda svenskar. Det var en klart häftig känsla att stå mitt i gatan och se hela vägen ner till obelisken vid Place de la Concorde.
Nere vid parkdelen av Champs Élysées hade man börjat sätta samman målportalen så vi passade på att fråga en japan (alltid dessa japaner…) om han kunde ta en bild av oss framför den innan vi fortsatte ner till platsen där vi skulle stå. Men på Place de la Concorde kom en loj polisman och meddelade att här kan ni ju inte stå. Ingen skulle få stå där enligt honom. Att det senare visade sig vara fullpackat på det stället är en annan sak…
Så det blev till att köra plan B och promenera uppåt gatan igen för att hitta en bra alternativ plats.

Strax efter målet hittade vi ett gäng danskar och två engelska damer som hade plats för oss så vi slog oss ner mellan dom och satte fast vår flagga på kravallstaketet. Vi hade också med oss Lygnens Venners flagga ner som vi lovat att försöka få upp men vi fick en tillsägelse att den inte fick sitta uppe eftersom den skulle ta uppmärksamhet från de betalande sponsorerna. Nationsflaggor var okej. Klockan var nu nio på morgonen och det började bli rejält varmt.

Platsen vi ställt oss på visade sig vara en kalasbra för 50 meter bort började man baxa upp en megastor tv-skärm där dom senare skulle kunna följa etappen. Några meter bort från oss kom det också en vagn där dom sålde ännu mera officiella prylar. Vi fyndade loss på t-shirtar, tröjor och bandanas.

Under timmarna fram tills reklamkaravanen kom vid tvåtiden började allt fler människor komma. Vilsna japaner stannade några minuter för att försöka klura på vad tusan som var på gång och galna och superentusiastiska australiensare tog plats komplett med flaggor och uppblåsbara kängurus (självklart…).

Reklamkaravanen var verkligen ett kapitel för sig. Under någon timma passerade helt sanslöst sjuka motordrivna kreationer. Gemensamt för alla var att dom förde ett jääävla liv. Tyvärr fick vi inga av de reklamprylar som dom brukar vräka ut från bilarna eftersom vi stod för nära målet. Efter att Hushovd blivit skuren i armen av en grön reklamhand i papp på ett upplopp tidigare i touren hade organisatörerna satt stopp för det. Trist…

Efter karavanen började man sända etappen på tv-skärmen. Den tidtabell vi laddat ner från tourens sajt visade sig bli allt mer inaktuell för var det nåt cyklisterna inte hade i början av etappen så var det bråttom.
Men vid femtiden började dom närma sig centrum. Nu var det fullpackat så långt man kunde se, men trots sjukt mycket åskådare på plats var det hela tiden kanonstämning.

Att cyklisterna var på väg gick det inte att missa för som det gick en ”vågen” av vrål genom publiken när gänget kom. Och efter cyklisterna kom servicekaravanen framdundrandes i full fart. På tv brukar man se några få bilar bakom cyklisterna men det är måååånga bilar där bak.

Cyklisterna passerade oss 10 gånger, fem på uppvägen och fem på nervägen. Men att försöka få ett grepp om vilka som var med i klungan var nästan lönlöst för jääääsiken va fort dom körde på kullerstenen! Vi försökte hålla koll på Landis, Gotland och Rasmusen genom att leta efter gul tröja, en sverigetröja eller den prickiga tröjan. Resten bara gick inte om man inte sneglade på TV-skärmen som fanns i närheten.

Australiensarna som stod jämte oss höll på att tokexplodera när det var dags för slutspurten och Robbie McEwen låg bra till, men på slutet fick han ge sig för norrmannen Hushovd.

Efter priscermonin kom en cool grej som man aldrig ser på tv när cyklisterna defilierade längs banan lag för lag i lugn fart med motorcykeleskort före. I högtalarna spelades klassisk musik så det var jäkligt maffigt. En norsk tjej som stod jämte oss lyckades få Hushovd att stanna och fick en kram av honom.

Jag och Matilda vrålade som tokar och viftade med vår svenska flagga när de två svenskarna i Francaise des Jeux – Thomas ”Gotland” Lövkvist och Gustav Larsson – passerade och fick en vink och tummen upp. Mission accomplished!

Efter att ha ätit en välförtjänt men sen middag satte vi oss på tunnelbanan och åkte hem till hotellet där vi somnade på två röda sekunder…

Väl hemma i Sverige igen kändes det nästan surrealistiskt. Var vi där? Vi var där! Och vi var längst fram! Snacka om en fullständigt galen resa, men fasiken va kul det var!

» Se fler bilder från Tour de France-resan