M6 05: Dag 7 – Sydhalland Runt (93 km)

Denna artikel publicerades ursprungligen i juli 2005 på Hisingens CK’s hemsida

Med ett visst vemod rullade vi iväg från vårt boende till starten den här morgonen eftersom årets M6 gick mot sitt slut. Nu återstod bara de förhållandevis snälla sista nio milen att avverka. Men väl vid starten blev man glad igen när man såg allt fler glada och fräscha hck’are som kommit ner speciellt för dagen för att vara med i motionsloppet Sydhalland Runt. För dom ett motionslopp, för oss – ännu en dag på jobbet…

Ganska snart visade det sig att vi skulel bli en rejäl hck-klunga som höll sig strax under 30 km/h i snitt. Elly från Frerikshof och Eva Anderson från Tullinge hängde på och Sveto och Daniel från Angered som kört med oss tidigare i veckan var åter igen med i gänget. Så totalt var vi strax över 20 personer som höll ihop. Annie var med från start men gjorde efter en stund det som Vacchi brukar kalla ”tar backen i sin egna tempo” och släppte vår grupp, vilket skulle visa sig vara rätt tänkt från hennes sida. Men mer om det senare.

Me en hel drös nya pigga hck-ben i klungan så stack hastigheten iväg en del i starten, men ganska snart hade vi stabiliserat oss i en behaglig marschfart. Uffas behagliga gotlänska stämma gjorde sig påminnd till som tätt när han skanderade ”Alle mee?” och ”Heull ejen lejte!”. Men det är ju så vill vill ha Uffa för få kan få en klunga att le så mycket som Uffa.

Dagens stigningar var lite snällare än de som vi tvingats klättra i under de tidigare etapperna men nog fick man lite känsla för att man kört lite de senaste dagarna för visst tusan kändes det i benen när lutningarna kom. Nerför ska det erkännas att det blev lite buskörning, men det tycker i alla fall jag är okej när man känner att man är inne på de sista milen. Efter den första rushen nerför rullade Uffa ikapp mig. Hans enda kommentar var ”Tja!”, vilket kan tolkas om till ”Va fan va de där för jävla rush!?”. Så i varje nerförsbacke när jag körde om honom eller han om mig utväxlades ett ”Tja!”

Etappen gick till viss del på jättefina, men ack så smala vägar. Och när vi var uppe på rundans platå och det var som smalast och man sitter och småsnackar och allmänt slappnar av så kommer en….ko gående på vägen i rakt motsatt riktning. Wooooo! Men detta var en snäll och cyklistvänlig ko så hon vek in på första bästa avtagsväg så att vi tryggt kunde cykla vidare. Tänk om alla bilister var lika hänsynsfulla!

Vi stannade i alla depåer och såg till att äta rejält många av loppets oerhört goa bullar. I andra depån blev det till och med tid för en gruppfotografering. Uffa försökte få igång allsång med en klubb-hejaramsa innan vi rullade in i depåerna och lyckades väl ganska bra stundtals.

Beläggningen på rundan kan nog beskrivas som….skiftande. Under en sträcka var det ”brutalgrus” i några meter. De som låg först började skrika ”grus!” och ”grop!”men ju fler som kom in i partiet desto högre blev vrålet så det lät mest som ett avgrundsvrål. Så när vi efter 100 meter gick in i ett likadant parti så hade alla gett upp tanken på att varna och la av ett nytt avgrundsvrål istället. Vad gör man inte för att roa sig på cykeln?

Den sista biten in mot mål var en riktigt smal väg med massor av hålor. Uffa, som nu ”sjungit upp sig” ordentligt skanderade myndigt ”HÅÅÅÅÅÅÅL!!!” för varenda hål. Men efter en stund var det nästan bättre att ropa ”platt!” där det inte var hål. Lite Paris-Roubaix med andra ord :D.

Med nån kilometer kvar till målet började Sandra, som låg i högerledet, vrida oroligt på huvudet. Tjejspurt? Så med lite förhandlande i klungan tog hon sig ut och började bomba på på samma sätt som hon gjort innan under veckan in mot mål. Lina hängde på (även om hon hävdade motsatsen senare) och då var det järnet som gällde hos många i klungan. För visst ska en etapp avslutas ståndsmässigt?

Själv rullade jag in tillsammans med Elly som kämpat tillsammans med oss andra hela veckan. Vi tackade varandra för gott samarbete och rullade nöjda in i mål. En hel jäkla M6′a var avverkad!

Så var det det där med Annie och hennes ”ta backen i sitt egna tempo”…
Efter en av våra latjolajban-körningar i en nedförsbacke stod vi och väntade in alla så att vi kunde samlas ihop igen. Annie valde dock att rulla vidare. Vi andra antog att hon ”rullade vidare så sakta”, men det visade sig att hon kört stenhårt på egen hand och skippat alla depåer. För när vi rullade in vid målet såg man ett stoooooort vitt leende hos en viss tjej. Hon hade helt enkelt slagit klungan på etapen. Det är bara att erkänna sig besegrad…

Sista etappen blev verkligen en kanonavslutning på min M6-upplevelse. Vädret som enligt rapporterna skulle vara uruselt blev riktigt bra cykelmässigt men viktigast av allt var nog ändå at vi hade med oss så många av de vi kämpat tillsammans med under veckan och att det var så många trevliga hck’are som kom ner och körde Sydhallad Runt.